Liksom många andra icke-konformistiska konstnärer i sin samtid var Vladimir Yakovlev dömd att stå utanför det sovjetiska officiella ideologiska systemet. Under 1970-talet fick hans konst internationellt erkännande och visades på betydande utställningar i Schweiz, Tyskland och USA. I sitt hemland förblev dock hans expressionistiska målningar hänvisade till privata sammanhang, så kallade ”lägenhetsutställningar”, och till samlingarna hos endast de allra modigaste konstkännarna. Kontrasten mellan det internationella erkännandet och de personliga prövningar som präglade hans liv utgör en central del av Jakovlevs konstnärskap, där bilden av en ensam blomma framstår som en särskilt talande metafor.

Yakovlev var delvis blind och saknade formell konstutbildning, men besatt trots detta en enastående konstnärlig begåvning. Från 1984 och framåt var han intagen på sovjetiska psykiatriska sjukhus, där han utsattes för ytterst svåra förhållanden. Paradoxalt nog var det just synförlusten och den långvariga isoleringen på institutionerna som gjorde det möjligt för honom att utveckla en djup förståelse för det ogripbara och en klar blick för tillvarons harmoni – en harmoni som förblev obunden av den grymma verklighet han själv levde i.