Persona är en svensk dramafilm från 1966 i regi av Ingmar Bergman. Filmen handlar om två kvinnor, sköterskan Alma och skådespelerskan Elisabet, spelade av Bibi Andersson och Liv Ullmann. Även Margaretha Krook och Gunnar Björnstrand medverkar i mindre roller.
Filmens berättelse ska enligt Bergman ha fått sina rötter när han hade ett slumpmöte med sin tidigare samarbetspartner Bibi Andersson på en gata i Stockholm. Under mötet hade Andersson med sig sin norska vän Liv Ullmann, som hon introducerade för Bergman. Ullmann placerade mötet år 1964 och sade att Bergman kände igen henne och frågade henne på plats om hon skulle vilja arbeta med honom. Han sade att en bild av de två kvinnorna bildades i hans sinne; på sjukhuset upptäckte han en "otrevlig likhet" mellan skådespelerskorna på fotografier av dem när de solar. Detta inspirerade början av hans berättelse, en vision om två kvinnor som "bär stora hattar och lägger händerna bredvid varandra". Andersson sade: "Liv och jag hade arbetat tillsammans tidigare och vi var väldigt nära varandra". Bergman hade varit i en romantisk relation med Andersson och lockades av Ullmann. Angående Personas utveckling erinrade Andersson: "Han såg vår vänskap och han ville... vara delaktig i den. Involverad".

Bergman skrev Persona under nio veckor när han återhämtade sig från lunginflammation, och stora delar av hans arbete gjordes på Sophiahemmet i Stockholm. Under detta projekt övergav han sin praxis av att skriva färdiga och omfattande manus innan första inspelningen, vilket gjorde att manuset bearbetades under produktionens gång. I manuset slutar berättelsen med att läkaren meddelar att Elisabet har börjat prata igen, återförenats med sin familj och skådespela på nytt. Alma stannar kvar på ön och planerar att skriva ett brev till Elisabet innan hon ändrar sig när hon upptäcker fotot på Förintelsen. Senare i produktionen ersattes detta av scener där Elisabet dricker blod, att hon senare får lära sig att säga ordet "ingenting", och att Alma lämnar ön.