Slaget vid Bornhöft (1813)
Slaget vid Bornhöft ägde rum den 7 december 1813 under Napoleonkrigen. Det utkämpades vid Bornhöft i nuvarande norra Tyskland mellan svenska trupper och danska trupper. Slaget var en del av Sveriges krig mot Danmark och hängde samman med de stora politiska och militära förändringarna i Europa efter Napoleons nederlag.
Sverige leddes av kronprins Karl Johan, som tidigare hade varit fransk marskalk under namnet Jean Baptiste Bernadotte. De svenska trupperna deltog i ett fälttåg mot Danmark tillsammans med andra allierade styrkor. Danmark stod då på Napoleons sida och hade därför hamnat i konflikt med Sverige och dess allierade.
Vid Bornhöft möttes svenska och danska styrkor i en strid där svenskarna lyckades besegra danskarna. De svenska trupperna visade prov på god organisation och militär skicklighet. Segern bidrog till att öka pressen på Danmark, som redan befann sig i en svår militär och politisk situation.
Det är dock viktigt att förstå att slaget inte bara handlade om en svensk seger. Historiker har beskrivit stridens resultat på olika sätt. Svenskarna lyckades pressa de danska trupperna tillbaka, men det svenska kavalleriet mötte också hårt motstånd och led förluster. Striden brukar räknas som en av de sista stora kavalleristriderna i Sveriges historia.
Slaget vid Bornhöft fick också betydelse för utvecklingen i Norden. Den 14 januari 1814 slöts freden i Kiel, där Danmark tvingades avstå Norge till Sverige. Detta blev en viktig händelse i Sveriges och Norges gemensamma historia.