Per Axel Lundgren

Visas på Arsenalsgatan 2.

TRÄMÅLNING
Under sin tid som dramachef och regissör på Malmö stadsteater under 1950-talet skrev Ingmar Bergman enaktaren "Trämålning" (1953-54). Pjäsen, vilken ursprungligen skrevs som ett övningsstycke för stadsteaterns teaterelever, byggde på ett antal monologer; bland annat en där Döden spelar schack mot en stum riddare. Inspirationen var delvis hämtad från Ingmar Bergmans minnesbilder av medeltida väggmålningar i kyrkor på landsbygden. Han överförde en del av dessa målningars mustiga persongalleri till skådespelet vilket, likt en medeltida moralitet, behandlar en grupp människor som lever sina liv i skuggan av den hotande pesten. Handlingen i pjäsen kretsar kring en riddare vilken återvänt hem, i sällskap av sin väpnare Jöns, efter ett tioårigt korståg till det Heliga landet. Väl åter på svensk mark finner man ett land lamslaget av Digerdöden, en nyligen bränd häxa, en smed och hans förlupna hustru, en skådespelare, en jungfru Maria med sitt barn och riddarens trofasta hustru. Alla nalkas de dödsriket i en enda ”dödens tragikomiska långdans”. Trots att pjäsen ursprungligen var ämnad som ett övningsstycke sattes den senare upp i Ingmar Bergmans regi, först på Radioteatern den 21 september 1954 och sedan på Malmö stadsteaters scen Intiman den 18 mars 1955. Uppsättningen blev Ingmar Bergmans sista efter eget manus under tiden som teaterchef i Malmö (1952-58). Bengt Ekerot, som spelade rollen som riddaren i radioversionen, regisserade själv pjäsen på Dramatens Lilla scen i Stockholm med premiär den 16 september 1955. År 1963 gjordes även en sällan visad produktion för TV-teatern i regi av, Ingmar Bergmans förre regiassistent i Malmö, Lennart Olsson. Det medeltida kyrkomåleriets betydelse för pjäsen framgår klart av inledningen till TV-versionen: ”I en kyrka i södra Småland finnes vårt skådespel målat på väggen strax till höger om ingången till vapenhuset. Tavlan härrör från slutet av trettonhundratalet och motivet är format under intryck av en pest som just då rasade i detta och kringliggande landskap. Konstnären är okänd”.

DET SJUNDE INSEGLET
Sin överlägset mest berömda och omtalade gestaltning fick berättelsen emellertid i den långfilmsversion Ingmar Bergman spelade in år 1956 och som premiärvisades den 16 februari 1957 på Röda Kvarn i Stockholm under namnet "Det sjunde inseglet" (det första manuskriptet till långfilmsversionen av berättelsen var betitlat "Riddaren och Döden. En medeltidskrönika av Ingmar Bergman"). Den slutgiltiga titeln anspelar på 1917 års bibelöversättning där Uppenbarelsebokens åttonde kapitel är rubricerat ”Det sjunde sigillet bryts”. Delar av texten läses två gånger i filmen (i inledningsscenen samt den näst sista). I bibeln bryter Jesus sju stycken sigill för att slutligen kunna möta och bekämpa Djävulen. För varje sigill släpper dock Djävulen ut en olycka över jorden och bakom det fjärde sigillet döljer sig Döden själv som sprider pesten över världen. Filmen spelades in (på totalt endast cirka 35 dagar) mellan den 2 juli och 24 augusti 1956, i Gamla Filmstaden i Solna. Vissa av filmens nyckelscener, t.ex. inledningsscenen där Riddaren Antonius Block (Max von Sydow) spelar schack mot Döden (Bengt Ekerot) spelades emellertid in vid Hovs hallar på Bjärehalvön.

Ingmar Bergman har berättat att han skrev filmen för att besvärja sin dödsrädsla. Det ligger nära tillhands att i sammanhanget citera Ravals repliker i filmen: ”-Jag är rädd för att dö. Jag vill inte dö. Jag vill inte!”. Enligt Mikael Timm brukade Ingmar Bergman ”alltid skrocka glatt när filmen kom på tal: ’Den är inte så tokig. Och så blev jag av med min dödsskräck. Det var inget dåligt resultat’ ”. Ingmar Bergman ville således ge döden en huvudroll varpå han fick vara med, personifierad, redan från början. I olika intervjuer har Ingmar Bergman redovisat varierande inspirationskällor avseende Döden i "Det sjunde inseglet", till dessa hör enligt regissörens egen utsago Albrecht Dürers kopparstick "Riddaren, döden och djävulen" (1513) samt Pablo Picassos oljemålning "La famille de saltimbanques" (1905). Ingmar Bergman har även nämnt sin faders predikningar som en viktig inspiration.

Möjligen inte främst för vad fadern egentligen sade utan för de bilder som omgav Ingmar Bergman i kyrkan under själva predikan:

"Som alla kyrkobesökare i alla tider har jag försjunkit i altartavlor, altarskåp, krucifix, målade fönster och väggbilder. Där fanns Jesus och rövarna i blod och plågor, Maria lutad mot Johannes, se din son, se din moder. Maria Magdalena, synderskan, vem hade knullat henne senast? Riddaren spelar schack med Döden. Döden sågar ned livsträdet, en skräckslagen stackare sitter i toppen och vrider sina händer".
(Ingmar Bergman, "Bilder", 1990).

Givet det genomgående temat i filmen samt med tanke på den legendariska öppningsscenen torde slutligen den medeltida muralmålningen Döden spelar schack, i sammanhanget, framstå som den kanske främsta inspirationskällan för Ingmar Bergman. Målningen utfördes av Albertus Pictor i Täby kyrkas innertak och har daterats till 1480-talet.

Filmen kom att visas på biografer i så vitt spridda länder som Frankrike, Italien, Finland, USA, Belgien, Brasilien, Grekland, Danmark, Hong Kong, Västtyskland, Australien och Japan. Mottagandet var mestadels positivt. Den franske regissören Eric Rohmer beskrev "Det sjunde inseglet" som ”en av de vackraste filmer som någonsin gjorts” och den amerikanska filmkritikern Andrew Sarris kallade filmen för ett ”existentiellt mästerverk”. Till detta kommer att Ingmar Bergman erhöll juryns specialpris för filmen vid filmfestivalen i Cannes år 1957. Hur Ingmar Bergman ställde sig till just detta pris förtäljer inte historien, dock refererade han själv till Cannes och dess filmfestival i ett brev från år 1960 på följande sätt: ”I hate that place of meatmarket and mental humiliation. At a festival you can really dispair [sic.] of the motion picture as an art”.

Filmen, vilken även nominerades till Guldpalmen, anses än idag vara en stor bioklassiker världen över och hjälpte Ingmar Bergman att etablera sig som regissör internationellt. "Det sjunde inseglet" ligger också konstant på IMDb:s (Internet Movie Database) lista över de 250 bästa filmerna någonsin. Ytterligare bevis på dess betydelse återfinns också i den uppsjö av parafraser och parodier som förekommit inom internationellt filmskapande där bl.a. Woody Allen vid ett flertal tillfällen ”lånat” material eller hämtat inspiration från "Det sjunde inseglet".

En avslutande intressant parentes är att filmen gjordes mot alla odds, på bara 35 dagar samt med en begränsad budget. Filmens scripta Katinka Faragó minns det hela:

"Det var absolut ingen som egentligen trodde på filmen inledningsvis. Men så kom priset för ’Sommarnattens leende’ på filmfestivalen i Cannes år 1956 och då han faktiskt fått pris Ingmar hamnade saker och ting i ett annat läge och då fick Dymling [SF:s dåvarande chef Carl Axel Dymling] lätta på plånboken…".

P.A. (PER AXEL) LUNDGREN (1911-2002)
Som ett led i förberedelsearbetet inför inspelningarna besökte Ingmar Bergman olika medeltidskyrkor, bl.a. Härkeberga i Uppland vars tak- och väggmålningar (från 1400-talet) är mycket välbevarade och anses som ett av Albertus Pictors främsta verk. Till sällskap hade Ingmar Bergman scenografen eller (som det även kallades på den tiden) filmarkitekten P.A. Lundgren. Denne ”en av svensk films verkligt stora filmarkitekter och scenografer” samarbetade med Ingmar Bergman på, inte mindre än, 18 filmer. Samarbetet inleddes med "Det regnar på vår kärlek" (1946) och avslutades, 17 filmer senare, med "Beröringen" (1971).

I ”Svensk Filmdatabas” (Svenska Filminstitutet) skriver Mikaela Kindblom i en artikel från 2011:

"Det blev 17 filmer allt som allt med Bergman, som krävde mycket av den som skulle bygga demonregissörens inre universum. Men Lundgren visade sig vara outtröttlig när det gällde att hitta exakt rätt inspelningsplats eller inredningsdetalj. Många av hans miljöer i Bergmans filmer bidrar därmed starkt till filmernas klassikerstatus. Vem kan till exempel glömma Desirée Armfeldts boudoir i ’Sommarnattens leende’ (1955), vindsrummet i ’Så som i en spegel’ (1961), hotellet i ’Tystnaden’ (1963) eller kyrkmålningarna i ’Det sjunde inseglet’ (1957), som i själva verket var utförda av Lundgren själv".

Kort efter premiären för Beröringen kommenterade P.A. Lundgren, Ingmar Bergman enligt följande: ”Vi skäller på varandra i varje film. Men han är den klaraste man kan jobba med. Han är en mästare på många sätt. Inte minst i att säga vad han vill”. Ingmar Bergman återgäldade komplimangen, i samband med en tv-film på sin 80-årsdag, genom att beskriva Lundgren som en människa som hela tiden gav istället för att ta, som kunde lösa de svåraste problem och trolla med modeller.

Det var just denna förmåga som präglade Lundgrens livsgärning inom filmen. På stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida finns följande beskrivning av Lundgren:

"Som filmarkitekt blev han snabbt banbrytande, i det att han vid inspelningarna lät införa förgrundsmodeller i stället för att bygga autentiska miljöer i full skala, vilket inte minst innebar stora kostnadsbesparingar för svensk film. Lundgrens vida kompetens och konstnärskap innebar även att hans engagemang ofta sträckte sig längre än till det scenografiska arbetet. Han var även kreativt skapande som rekvisitör. […] Som arkitekten bakom ’Det sjunde inseglet’ fann det sig naturligt för Lundgren att skapa filmens kyrkmålningar, med Albertus Pictors medeltidsbilder som inspiration. Lämpligt nog hade han som barn helst av allt velat bli kyrkmålare".

Bortsett från ett par månader vid Konstfack var Lundgren självlärd. Efter att ha fått avslag som B-fotograf började han år 1934 arbeta som dekorationsmålare för filmarkitekten Bertil Duroy. Tio år senare debuterade han själv som filmarkitekt i Hasse Ekmans "Excellensen". Under sin långa och framgångsrika karriär arbetade han parallellt med Ingmar Bergman även med regissörer som Jan Troell vars "Utvandrarna" (1971) kom att bli Lundgrens mest omfattande filmproduktion tillika hans kanske största framgång. "Utvandrarna" var även den film Lundgren, enligt egen utsago, i konkurrens av "Det sjunde inseglet" funnit mest stimulerande att arbeta med.

1976 drabbades Lundgren av svår afasi, varför han tvingades avsluta sitt arbete vid filmen några år senare. Då hade han hunnit med 134 filmer, och hade förutom med Ingmar Bergman och Jan Troell även arbetat med regissörer som Alf Sjöberg och Jörn Donner. 1998 gjorde Erik Bäfving och Anders Lundgren dokumentären "Filmarkitekt P A Lundgren". Per Axel Lundgren avled 2002.

GUNNAR BJÖRNSTRAND (1909-1986)
Gunnar Björnstrand medverkade i fler (sjutton stycken) Bergmanfilmer än någon annan skådespelare och var en kongenial uttolkare av roller med klara drag av Ingmar Bergman själv. Han kom in vid Dramatens elevskola 1933, samtidigt som Ingrid Bergman, Signe Hasso och hans maka för livet Lillie Björnstrand. Hans mångåriga samarbete med Ingmar Bergman inleddes år 1941 i en uppsättning (den första i Sverige efter urpremiären på Intima teatern år 1908) av August Strindbergs "Spöksonaten" på Medborgarhuset i Stockholm. Av tio planerade föreställningar genomfördes blott sex. Gunnar Björnstrands hustru Lillie mindes i sin bok, om maken Gunnar, "Inte bara applåder", 1975:

"I flera veckor repeterade de utan ett öres betalning med Ingmar som hade garanterat tio föreställningar à tio kronor. Premiären gick fint, kritiken var välvillig men i salongen satt bara de närmast sörjande och de hade ju fribiljetter. Efter tre föreställningar sa Bergman: 'Nu stänger vi, de ska fan inte spela me så få djävlar i salongen!' Och så överlämnade han trenne tior till Gunnar som tack för jobbet. Men Gunnar var inte nöjd. 'De här räcker inte ens till hyran och jag behöver lite mat också.' 'Mat!', skrek Ingmar, 'vem i helvete tror du har råd med mat. Lev på kaffe och bullar, de gör jag.' ".

Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida innehåller följande information om det fortsatta samarbetet mellan Gunnar Björnstrand och Ingmar Bergman:

"Bergman och Björnstrand hade tyckt illa om varandra efter det katastrofala arbetet med 'En spöksonat', men nu var de båda anställda på Svensk filmindustri. På SF tillhörde Björnstrand den avdelning som sysslade med komedier, kallad ’förströelsedetaljen’, medan Ingmar och hans gäng av Björnstrand kallades ’demongänget’. ".

Vid ett tillfälle blev de tvungna att dela taxi och hamnade omedelbart i bråk varpå Bergman, enligt Lillie Björnstrand, lär ha sagt:

"- Jag ska säga dig en sak: du kommer aldrig någonsin att få vara med i mina filmer. Nä det hoppas jag, sa Gunnar, så djävligt ska jag väl ändå inte behöva få det. Sen stirrade de ilsket på varann tills båda började skratta. Isen var bruten och det dröjde bara några dagar, så ringde Ingmar om en roll i ’Kvinnors väntan’. ".

Under de kommande åren skrev Ingmar Bergman ett otal roller för Björnstrand. Genom sin medverkan i filmer som "Kvinnors väntan" (1952), "Gycklarnas afton" (1953), "En lektion i kärlek" (1954), "Sommarnattens leende" (1955) och, inte minst, "Det sjunde inseglet" (1957) blev Björnstrand internationellt känd. På 1960-talet gjorde han bl.a. "Såsom i en spegel" (1961), "Nattvardsgästerna" (1963), "Persona" (1966) och "Skammen" (1968) tillsammans med Ingmar Bergman. Björnstrand gav under sin långa karriär prov på en enastående bredd som skådespelare. I över 100 filmer tog han sig an allt från lättsamma komedier till tung dramatik. Björnstrands sista filmroll var i Ingmar Bergmans fyrfaldigt Oscarsbelönade "Fanny och Alexander" (den vid tiden dyraste filmproduktionen någonsin i Sverige) år 1982. Då var han redan märkt av sjukdom. Mer än tio år tidigare hade han drabbats av en stroke som förlamat halva kroppen, och hade därför som gammal, svårigheter med att lära sig sina repliker. Trots det hade han tidigare gjort en stor roll på Stadsteatern och med järnvilja sett till att åter lära upp både plastik och tal. Gunnar Björnstrand avled den 24 maj 1986.

MÅLNINGEN
Vid inspelningen av "Det sjunde inseglet" år 1956 hade Gunnar Björnstrand redan tagit sig an rollen som väpnaren Jöns i radioteaterns uppsättning av "Trämålning" år 1954. I den tidigare uppsättningen hade Jöns en betydligt mer framträdande roll än Riddaren. Manuset till "Trämålning" publicerades i antologin Svenska radiopjäser 1954 och Claes Hoogland skrev där om detta ”medeltidsspel i pestens skugga” där:

"den nya pjäsens huvudperson, väpnaren Jöns, 'en jönsperson som pratat en del under ett ändlöst promenerande', är nära släkt med föregångarna Kasper, Jack och Joakim".

I Riddarens sällskap har han efter ett tioårigt korståg till det Heliga landet återvänt hem och möts av budskapet att pesten härjar, här dör stora förståndiga människor som flugor.
När Ingmar Bergman utvecklade "Trämålning" till "Det sjunde inseglet" lät han emellertid Jöns träda tillbaka till förmån för Riddaren vilken (tillsammans med Döden) gavs betydande utrymme i handlingen. "Det sjunde inseglet" var också Ingmar Bergmans första film med Max von Sydow; denne skulle snabbt komma att bli en central skådespelare för regissören vilken därefter skulle skriva många roller för von Sydow. Marianne Höök (författare till den första Ingmar Bergman-biografin) har också kommenterat att von Sydow med sin kärva auktoritet och sin naturliga men stillsamt dramatiska diktion var den skådespelare Ingmar Bergman behövde för att gå i närkamp med tragiska och existentiella ämnen. Max von Sydows framträdande rolltolkning i "Det sjunde inseglet" betydde ingalunda att Gunnar Björnstrand hamnade i skymundan. Tvärtom excellerade Björnstrand i sin tolkning av väpnaren Jöns: ”-trovärdig för ingen, utom honom själv; löjlig för alla, även honom själv; meningslös i himlen och likgiltig i helvetet”, där han till synes utan besvär växlade mellan sardonisk humor och existentiellt allvar.

I en av filmens nyckelscener anländer Riddaren och Jöns till en liten kyrka där Albertus Pictor (gestaltad av Gunnar Olsson) själv är i full färd med att på en av kyrkans väggar utföra en målning av ”dödsdansen”: ”-Du kan tro de tittar. En dödskalle är mycket intressantare än ett naket fruntimmer”. Även om motivet med ”dödsdansen” har en central betydelse för handlingen och i sig förebådar den berömda slutscenen övergår sedan scenen i kyrkan till en diskussion om pesten mellan Albertus Pictor och Jöns. Resonemanget i scenen sker i form av en replikväxling mellan de två skådespelarna framför vad som förefaller vara en väggmålning vilken avbildar två människor som, under fruktansvärda plågor, går under i pesten: ”-Du skulle se bölden under den sjukes hals. Du skulle se hur kroppen dras samman så att lemmarna blir som rep av galenskap”. Under den aktuella replikväxlingen zoomar kameran in på väggmålningen samtidigt som Sixten Ehrlings ödesmättade musik slår an en olycksbådande ton.

Det var filmarkitekten P.A. Lundgren som utfört den bemålade dekoren i medeltida stil och det finns obekräftad information vilken tyder på att det även ursprungligen var tänkt att han skulle gestalta Albertus Pictor i filmen. Nu blev det emellertid Gunnar Olsson som fick agera framför kameran. Lundgren var dokumenterat skicklig i att skapa illusioner genom modeller och annat. Detta arbetssätt tillämpades även när det gällde att återskapa eller efterlikna medeltida kyrkomåleri.

Mikael Timm skriver: ”Arkitekten P.A. Lundgren, som var Bergmans medarbetare i många år, målade de medeltida kyrkomålningarna på papp och blandade sågspån i färgen för att det skulle se rätt ut”. Katinka Faragó minns även att: ”alla var mycket imponerade av målningarna”.

Efter filminspelningarna var avslutade skänktes den aktuella utskurna dekordelen till Gunnar Björnstrand vilken sedermera skänkte den vidare. Berättelsen kring målningens proveniens förtjänar att citeras i sin helhet enligt den uppgift som lämnats av nuvarande ägare:

"Efter inspelningen av Det sjunde inseglet 1957, skänktes tavlan om pesten och döden till Gunnar Björnstrand. Tavlan skickades med ångbåt från Stockholm ut till Marums Bryggas lanthandel på Björkö. Tavlan var förpackad mellan två träskivor och ställdes in i en lada för att sedan hämtas upp av Gunnar Björnstrand. Men tavlan hämtades aldrig. Marums lanthandel med inventarier köptes 1968 av vår mormor Märta och morfar Arne Wersén och renoverades om till sommarbostad. Vid våra föräldrars förlovningsfest 1971 saknades det bord för några gäster. En stor skiva hittades i ladan. Men skivan var för stor och kapades upp. Då fann man en tavla inuti skivan. Tavlan snickrades ihop och hängdes upp på väggen i den renoverade lanthandeln. En sommarkväll satt släkten och tittade på en film, Det sjunde inseglet. Då förstod man för första gången att tavlan varit med i filmen. Historien berättades för Gunnar Björnstrand som man hade blivit vän med på senare dagar ute på Marum. Gunnar Björnstrand nämnde då att han hade fått tavlan efter filminspelningen och att han inte ville ha den stora tavlan, utan han skänkte tavlan till vår mormor och morfar".

Att målningen överhudtaget överlevt till våra dagar får anses som en smärre sensation. "Det sjunde inseglet", idag allmänt betraktad som ett av filmhistoriens absoluta mästerverk, spelades in under kort tid på en begränsad budget. Det finns anledning att anta att det mesta av rekvisitan hyrdes in samt att merparten av vad som framställdes för filmproduktionen ej bevarades efter att inspelningen avslutats. Ett av få kända undantag utgörs givetvis av de legendariska schackpjäserna vilka ingick i Bukowskis specialauktion, The Ingmar Bergman Auction, 28 september 2009 och då efter intensiv budgivning klubbades för en miljon kronor!

Källor (i urval):
Stiftelsen Ingmar Bergman/www.ingmarbergman.se
Svenska Filminstitutet-Svensk Filmdatabas/www.sfi.se
Ingmar Bergman, "Bilder", 1990
Lillie Björnstrand, "Inte bara applåder", 1975
Mikael Timm, "LUSTEN och DÄMONERNA. Boken om Bergman", 2008
Katinka Faragó, telefonintervju 2017-02-26