”Gräddan av 80-talskonst. Stora djärva målningar. Hämningslös individualism. Form utan programmatiskt innehåll. Sällan var ett brott mot rådande estetiska normer så drastiskt som när 80-talskonsten avlöste 70-talets genompolitiserade bildvärld.”
Ur Svenska Dagbladet, om Fredrik Roos framsynta konstsamlande under 1980-talet, 19 juni 2006

Steve DiBenedetto är en amerikansk konstnär, född 1958 i Bronx, NY och verksam i New York.
Steve DiBenedettos rörliga och växlande målningar har ställts ut både på MOMA och Whitney Museum i New York. MOMA i New York har under 2000-talet utökat sin samling med sju konstverk av Steve DiBenedetto.

För Steve DiBenedetto är processen med varje målning en kamp vilken kan pågå i många år.
Han arbetar ständigt med element som på något sätt obevekligt slängs ut på dukens yta, med avsikten att hitta oförutsägbara kombinationer, som han själv förklarar sitt arbete.
Passande nog verkar de science fiction-infunderade miljöer han avbildar gränsa till implosion eller förstörelse. DiBenedettos hallucinogena bildvärld är känd för flera lager av färg och för ofta tankarna till surrealistiska landskap.

”Steve DiBenedetto has been showing in New York since the 1980s, but like many painters working on the slow-burn development plan, he’s flourishing midcareer. Expertly constructed but aggressively psychedelic and curiously weird, this is phenomenal group of canvases.

The show’s title announces its lofty gonzo approach. The gallery release name-drops other touchstones: the film “Easy Rider”; the writers Thomas Pynchon and Terence McKenna. The titles set the pace for the paintings (or maybe it’s the other way around). “I, Robot” (2015), one of the best works in the show, has a crusty retro-futuristic figure-shape at its center and is an apt homage to Isaac Asimov’s science-fiction series of the same name and reminiscent of Eduardo Paolozzi’s scruffy robot sculptures. “Seven Grain Satan” (2010-15), whose title conjures Jackson Pollock’s transitional ”Full Fathom Five” (1947), is composed of knotty, complicated sections. Smaller canvases like “Potato Battery” (2015) and “Hails From the Abyss” (2015) radiate from their centers with kinetic force, while “We Blew It” (2015) is an explosion of fragments fused into place with painterly precision.
The works here show the enduring influence of alpha painters like Philip Guston, Carroll Dunham and Brice Marden. But Mr. DiBenedetto has achieved a kind of organic understanding of both structure and surface. Most of the paintings are conceived on a nature-culture amalgamation of radiating objects like Ferris wheels, helicopter blades and octopuses. The paintings’ layered and distressed surfaces lend them an aura of history and authority, like archaeological objects. But what could be seen as mere patina-effect feels decisively genuine here; Mr. DiBenedetto has earned it.”
Ur recension i New York Times, april 2015