”Trots att det är få som egentligen känner till Gunnar Löberg har han blivit en konstnärernas konstnär – en överklassens Dick Bengtsson. Men där Bengtssons liv präglades av självdestruktivitet och misär, levde Löberg ett ekonomiskt förspänt liv i Djursholm, arbetade som officer innan han valde att studera på Althins målarskola och Konstakademien.
Löberg lyckades dock aldrig dechiffrera sin omvärld och hans konstnärliga sökande blev alltmer exkluderande.
Katalogen till utställningen på Konstnärshuset 1927, vittnar om att det då handlade om en pretentiös konstnär, som på fyra språk, förklarade de 30 målningarna. Men när tavlorna sedan visades var de omgärdade av rep, för att hålla besökarna på behörigt avstånd så att inte alstren kontaminerades av baciller. När den förvirrade publiken inte gav Löberg den uppskattning han tyckte sig förtjäna, gick han in i en depression.
Färgerna blev dunklare och motiven kom så småningom att avspegla den studieresa Gunnar Löberg gjorde i Polen och Tyskland. Vid sin död (1950) hade Löberg visat 225 oljemålningar, som idag är spridda över landet.
Verken är fortfarande svårgenomträngliga, trots sina glada färger och på ett sätt enkla motivvärld. Men hans övertygelse om färgens förmåga som själens spegel, vittnar samtidigt om en mysticism långt utöver det vanliga.
Kanske var det därför Gunnar Löberg fanns med i telefonkatalogen 27 år efter hans dödsruna publicerats? Fortfarande vet ingen vet varför.”
Erica Treijs, SvD, 28/10 2008.