"Mauritz Karström var en särling i svenskt kulturliv. Han utbildades bland annat vid Nordiska konstskolan i Finland och på Konsthögskolan Valand i Göteborg. Han led av schizofreni och använde måleriet som en besvärjelse mot ångest och som en hyllning till livet. Han arbetade intuitivt och nära sitt undermedvetna. Karströms verk är expressiva och på många sätt omskakande. Denna unika målarbegåvning uttryckte sig gärna i intensiva, klara färger och i spontana former som på duken eller pappret möts i en vild dans. Karström skapade många porträtt, högst sannolikt menade som självporträtt, där ansikten förvandlas till groteska masker. "
Ur utställningstext, Nordiska Akvarellmuseet

Mauritz Karström, född 1962 i Linköping, uppvuxen i Trollhättan och Göteborg. Karström var en exceptionell målarbegåvning med känsla för färg och ett spontanmåleri, abstrakt expressionism, med existentiella uttryck. Han inspirerades av Willem de Kooning och Bengt Lindström. Lika stor del hade musiken i hans skapande. Mauritz Karström är representerad bland annat på Göteborgs Konstmuseum, Nordiska Akvarellmuseet, Tokyo Art Museum och Louvren i Paris.

"En fri själ, som älskade måleriet och praktiskt taget levde i sin ateljé. Konstnären Mauritz Karström hade just börjat nå ut på allvar internationellt när han gick bort förra året, 43 år gammal. I minnesanteckningar skriver Mauritz Karström: "Jag försöker bara vara mig själv, men är som en indian, hörande andarna och publiken i ateljén". Diagnostiserad med schizofreni var måleriet ett sätt för honom att besvärja ångesten, men inte minst att hylla livet. ”
Ur Göteborgsposten, 21/10 2006

”Mauritz Karström är nära sitt undermedvetna. Redan hans utställning 1997, när han gick ut Konsthögskolan Valand, visade han vilken unik målarbegåvning han är. För Mauritz är att måla först och sist att leva. Utan några förutfattade meningar utgår han enbart från sin intuitiva känsla. Han målar utan skyddsnät. Varför det blir som det blir vet han lika lite som någon av oss.
Det enda som är säkert är att målandet för honom är existentiellt nödvändigt. Lika nödvändigt som att hjärta och lungor fungerar. Vad som är bra och mindre bra kan varken han eller vi vara säkra på. Eftersom han inte följer några recept eller regler utan bara sitt eget inre. Målandet som en besvärjelse, ett sätt att hålla "onda" andar på avstånd. Eller som en dröm om ett liv i gränslöst sinnesrus. Det han gör är sällan vackert i vanlig mening. Det är snarast oroande och uppfordrande på det sätt som bara en människa nära sitt undermedvetna kan vara oroande och uppfordrande.”

Ur text av Folke Edwards, boken Mauritz Karström ”Målningar” (2006)