Rune Hagbergs konstnärskap är sällsynt konsekvent, från de tidiga, spontanistiska målningarna inspirerade av kinesisk kalligrafi, till de sena hoprullade objekten (”Refuser”), alla variationer på samma tema, på intet.

Hagberg var autodidakt och inspirerades av österländsk kalligrafi, utifrån vilket han utvecklade ett spontanistiskt teckenmåleri med stark koncentration på några få tecken med rötter i zenbuddism. Detta tuschmåleri har gjort honom till en av spontanismens förgrundsgestalter i Sverige. Hans meditativa informalism finner sin plats mellan 1950-talets konkretism och expressionism.

Mot slutet av 1960-talet börjar han att ge sig hän åt ett metodiskt «sönderrivande», där han river och sliter i bildytan så att den blir tredimensionell. För att vara lovsånger till intet har Habergs objekt en paradoxal och påtagligt taktil materialitet: ytornas struktur, glipor och sprickor, sträva hampasnören, skrynklade och hopknycklade och hoprullade papper – allt genomfört med ett omsorgsfullt och raffinerat hantverk. Han vänder sig bort från alla försök till dechiffrering. Han kallar sina rullar ”refuser”, akter av vägran och avvisande. De lämnar betraktaren med en förundran inför de hemligheter de döljer.

Rune Hagberg har haft en rad utställningar i Sverige och utomlands och är representerad på bland andra Moderna museet och Norrköpings konstmuseum.