Albert Johansson (1926 – 1998) föddes i en jordbrukarfamilj i Västerbotten och kände redan i unga år en stark dragningskraft till konsten. Vägen dit var dock inte enkel och uppväxten präglades av svåra familjerelationer vilket ledde till att han i de tidiga tonåren flyttade hemifrån och bröt all kontakt med sin familj.
I Umeå kom han i kontakt med Umeåkonstnären Helge Linden som kom att bli Alberts första konstnärliga vägledare.
Senare flyttade Albert till Stockholm där han under en period studerade hos dansken Vilhelm Bjerke-Petersen på Moderna Konstskolan som Bjerke-Petersen startat. Till Stockholm gick sedan flyttlasset för gott 1953 då hans fru och två döttrar flyttade dit. I Stockholm lärde han känna Olle Baertling och Oscar Reuterswärd vilka kom att betyda mycket för hans konstnärsskap. Den informella non-figurativa, konkreta konsten spreds som en ström genom Europa. För Albert Johansson kom detta att ta sitt uttryck som en inre resa och han började nu skapa sina första abstrakta vita målningar.
Hans genombrott kom 1958 när han ställde ut på Sturegalleriet i Stockholm. Johansson fortsatte genom karriären att söka sig vidare, dels vad gäller den konstnärliga utvecklingen, dels den personliga inre resan. Han utvecklades ständigt och valde en individualistisk inriktning och tillhörde aldrig något särskilt fack. Under femtiotalets slut inspirerades han av äldre kulturers religioner, symboler och tecken, vilka letar sig in i hans målningar. I början av sextiotalet blir han så mer samhällskritisk och bygger upp sina scener i schematiska matriser. Det är också nu som idén till de första maskerna föds, de målningar där han i relief låter masken av ett ansikte upprepas i monokroma målningar.
På 1970-80-talet ljusnar koloriten och poetiskt skira färgsammanställningar av pastelltoner hålls fast med tunna, svarta konturer. Arvet från purismen har stegrats och den vita periodens introverta hållning har mildrats.