Nils Kreugers (1850-1930) konst uppehåller sig ofta kring förhållandet mellan människa och djur. Från 1880-talets Parismotiv där innerstadens eller förorternas nytillkomna boulevarder framställs med hästdragna ekipage framförda av kuskar till de i Varberg utförda motiven med plöjande halländska bönder skildras människan och djuren i ett nära samband med varandra.

Efter hand tycks emellertid Kreuger i allt större utsträckning överge människorna i sina motiv och i stället söka efter ett landskap enbart befolkat av djur i full frihet. Denna miljö fann Kreuger på Öland där han med förkärlek i sina motiv återgav hästar, kor och får i full frihet på Alvaret eller i Borgholms omnejd. Kreuger beskrev själv sitt nyfunna paradis på följande sätt i ett brev till konstnärskollegan och kamraten Karl Nordström: "Emellertid är här mycket vackert och då får det gärna vara lite lortigt hos bönderna. Byn är så pittoresk, ligger vackert på sluttningen mot Kalmarsund, så man ser halmtaken på ladorna emot sundets blå vatten och mot grönskande i fjärran förtonande skyar...". Efter sekelskiftet antar Kreugers måleri allt större proportioner samtidigt som man kan ana en kompositionsmässig förskjutning där naturen hamnar i bakgrunden medan de avbildade djuren placeras nära bildytan vilket åstadkommer en monumental verkan.