Wäinö Aaltonen var en framstående finländsk skulptör, född 1894 i Karinais. Till stor del självlärd kom han att bli skaparen av flera stora nationella monument efter Finlands självständighet, först i klassisk anda men så småningom med postkubistiska drag.
Aaltonen studerade teckning och målning vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, men kom senare att intressera sig för stenhuggeri och skulptur. Han lärde sig tekniken som marmorhuggare hos sin släkting, skulptören Aarre Aaltonen, och som lärling hos stenhuggarna i Hirvensalo. Han stora genombrott fick han i samband med Konstföreningen i Åbos 25-års jubileumsutställning 1916, där kritikerna imponerades av Aaltonens stora linjer, stilkänsla och monumeltala skapelser. Sin första separatutställning höll Aaltonen i Vasa 1922. Efter en resa till Italien 1923 blev han djupt inspirerad av kubismen, vilket kom att prägla många av hans verk.
Wäinö Aaltonens konst visar stor respekt för materialet om det så är marmor, brons eller granit, vilket för tankarna till Egypten. Han är berömd för hans skickliga känsla för detaljer och förmåga att fånga rörelser i det solida materialet. Aaltonen har haft ett stort inflytande på yngre konstnärsgenerationer med en produktion av imponerande omfång, som främst kan studeras i Wäinö Aaltonen-museet i Åbo.