Helena Westermarck (1857-1938) växte upp i ett bildat hem. Hon var mångsidigt begåvad och intresserad av både konst och litteratur. Hon studerade teckning och målning vid finska konstföreningens ritskola 1874–1876 och de följande två åren vid Adolf von Beckers privatakademi. Där uppstod ett ömsesidigt tycke; Westermarck ansåg att Becker var en utmärkt lärare och Becker för sin del tyckte att hon var en av hans bästa elever. I konststudierna blev hon också sporrad av de goda vännerna, Helene Schjerfbeck och Maria Wiik, med vilka båda hon höll kontakt livet ut.
Under 1880-talet studerade Westermarck i flera repriser i Paris, bla. vid Académie Colarossi för Gustave Courtois. Sommaren 1884 reste hon till Bretagne och denna tid anses vara den bästa under Westermarcks konstnärsbana. I Bretagne insjuknade hon dock i tuberkulos som försvagade henne till den grad att hon i flera års tid knappt förmådde måla alls.
Under sjukdomstiden ägnade sig Helena Westermarck allt mer åt sin andra passion, skrivandet, och fastän hon efter tillfrisknandet återigen tog upp målandet, deltog hon efter 1891 inte längre i offentliga konstutställningar. Helena Westermarck deltog från 1904 aktivt i kvinnornas kamp för rösträtt och kandiderade även till det självständiga Finlands första riksdag, dock utan att bli invald.
Helena Westermarcks målningar bildar ett intressant och viktigt inslag i 1880-talets finländska konstliv: hon var en av de konstnärer som frigjorde sig från den tyska idealistiska traditionen och anslöt sig till den franska realismen och naturalismen. Helena Westermarcks målningar från 1880-talet visar ett tydligt samband med Helene Schjerfbecks tidiga produktion. Båda riktade in sig från första början mot Frankrike – vägledda av Adolf von Becker – och det finns stora likheter i deras sätt att se och avbilda: den breda penseltekniken, strävan att förenkla formen och den ljusa färgskalan. I den franska naturalismens anda skulle målningarna vara ”sanna” och avbilda sin egen tid. Som de franska realisterna och naturalisterna valde Helena Westermarck gärna sina modeller bland de marginella existenserna: kvinnor och barn, åldringar och tjänstefolk. Utförandet betydde ändå alltid mer för henne än motivet. Ljus¬effekter, kolorit, penselteknik, karaktärsdrag hos modellen och stämningens äkthet stod i centrum.
Genom att de följde dessa principer fick både Helene Schjerfbeck och Helena Westermarck i början av 1880-talet rykte om sig att vara radikala. Även om man anser att Akseli Gallen-Kallelas verk ”Gumma med katt” (1885) var utgångspunkten för den naturalistiska konstuppfattningen, hade det nya sättet att måla redan länge varit på tapeten. Helene Schjerfbecks ”Gosse som matar sin lilla syster” från 1881 förbryllade sina åskådare med sin omedelbarhet, men den verkliga stormen uppstod kring Helena Westermarcks målning ”Strykerskorna” (1883); den utdömdes inte bara i Finland utan också på den nordiska utställningen i Köpenhamn som anskrämlig och ”rabulistisk”, rent av nihilistisk. Det var opassande för en kvinnlig konstnär att måla så och målningens två tjänstekvinnor var enligt kritikerna för fula för att förevigas på duk. Även det vardagliga motivet, de breda penseldragen och färgskalan, som gick i brutet vitt, väckte anstöt. För Helena Westermarck kom kritiken som en fullkomlig överraskning eftersom hon alltid sett sig som en renodlad realist. Ett rättesnöre i hennes konst var en stark tro på den inre själsliga verkligheten, någonting som hon ansåg att saknades helt i naturalismens ”nakna sanning”.