Den finländske målaren Albert Edelfelt räknas till realismens och friluftsmåleriets pionjärer i Europa under slutet av 1800-talet. Konstvetenskapen har haft en tendens att inte räkna med Edelfelts produktion från 1890-talet i översikter som presenterar symbolismen och intresset för mytologi. Ändå utförde Edelfelt flera illustrationsarbeten som snarare kan betecknas som mytologiska än historiska, båda vad gäller tema som sättet att framställa motivet.

För månadstidningen Figaro Illustrée 1890 illustrerade Edelfelt André Theuriets dikt om en fe och fick inför publiceringen för första gången uppleva censur av le Nu alltså nakenheten. ”Det är då galet!”, utropar Edelfelt (i brev till sin mamma 16.5.1890) och fortsätter ”då det gäller att göra en badande kvinna som blir tagen för en najad, kan man väl ej göra henne annat än naken, och denna som jag ritade ser man bara halva bröstet av. Att Figaro skall vara pryd, det är då det mest komiska i allt.”

Sedan 1888 publicerades en separat katalog från parisersalongen kallad ”Le Nu”. Den första katalogens pärmbild förbjöds i gatuförsäljningen i Paris och publicisterna blev bötdömda. Gränsen mellan erotik och mytologi var ständigt under debatt bland konstpubliken i Europa och i bokhandlar var det strängt förbjudet att sälja fotografier, postkort eller böcker med nakna figurer. I Finland t.ex. visades inte Edelfelts nakenmålningar från studietiden i original. Han tvingades måla draperier över könsdelarna, så att ingen skulle generas, speciellt inte hans systrar.

Under 1890-talet utförde Edelfelt, kanske inspirerad av konstnärer som Anders Zorn och katalogen Le Nu, flera mytologiska motiv med halvnakna kvinnor ute i naturen. Dessa symbolistiska verks som Ynglingen och sjöjungfrun (1897), Diana (1898) och Juni (1898) har skapats under samma period som Skogsnymfen (1898).

Verket är målat i Helsingfors där Edelfelt hyrde en ateljé vid Elisabetsgatan 27 E. Familjens husa ställde upp som modell och i avbildningen har konstnären skildrat henne likt en Skogsnymf, med blomsterkrans i håret.

Text: Marina Catani