En av arkitekten Eliel Saarinens (1873–1950) internationellt mest kända byggnader torde vara Helsingfors centralstation. Segern i planeringstävlingen som utlysts för stationsbyggnaden år 1904 innebar en vändpunkt såväl för Eliel Saarinens karriär som för den finländska arkitekturen.

Befolkningsökningen i Helsingfors och den ökande järnvägstrafiken skapade ett behov för en ny och rymligare stationsbyggnad vid övergången mellan 1800- och 1900-talet. Planlösningen för byggnaden hade slagits fast redan före planeringstävlingen år 1904. Arkitekternas uppgift var att planera byggnadens fasad. Arkitekt Eliel Saarinens nationalromantiska tävlingsbidrag kom på första plats i tävlingen. Hans bidrag kritiserades emellertid hårt av den tidens arkitekturteoretiker. Planen ansågs gammalmodig och man efterlyste en rationellare stil och europeisk modernism i stället för tunga utsmyckningar – stationsbyggnaden skulle representera nutiden och inte påminna om en medeltida stenkyrka. Saarinen tog kritiken på allvar och utvecklade sitt tävlingsbidrag i en rationellare riktning. Sommaren 1904 reste han runt i Europa och bekantade sig med den senaste stationsarkitekturen. Kort därefter ritade han ett nytt förslag till Helsingfors järnvägsstation.

Saarinen ändrade sin plan ett flertal gånger under de kommande åren. De nationalromantiska inslagen i fasadritningarna för stationsbyggnaden slipades så småningom av och i den slutliga planen år 1909 hade historia och romantik bytts ut mot en tydlig strukturering och välvda betongkonstruktioner. Stationsbyggnadens utseende hade genomgått en grundlig förändring. Samtidigt hade arkitektens karriär tagit en vändning från det romantiska till det rationella, och inom den finländska arkitekturen började den nationalromantiska tiden vara förbi.

Eliel Saarinens illustration av huvudingången till Helsingfors järnvägsstation som nu är till salu hos Bukowski är gjord i blandteknik och daterad år 1907. I det här skedet har tornen som ramade in huvudingången redan lämnats bort från planen och den kyrklika gaveln har gjorts om till en båge som framhäver centralhallens valvformat. Borttagna är även åtta björnskulpturer som var avsedda att pryda ingången. Den avskalade ingången kantas inte ännu av skulptören Emil Wikströms Lyktbärarna (1914) som torde utgöra stationsbyggnadens mest kända symboler i dag.

Det dominerande valvtemat ovanför ingången och i fasaden har skurits bort från bilden i illustrationens komposition och betraktarens uppmärksamhet fästs vid stämningen på platsen utanför byggnaden i stället för själva byggnaden. Det skymmer och det är mycket folk och rörelse på platsen. Stationsbyggnadens klart lysande lampor gör stadsbornas skuggor långa.