Konstnären, grafikern och professorn Unto Koistinen (1917–1994) var en av de centrala modernisterna i Finland efter kriget. Koistinen gick aldrig med i de konstnärsgrupper som dominerade inom det finländska konstlivet, utan valde redan tidigt att gå sin egen väg mot ett helt unikt uttryck.

De karakteristiskt uttrycksfulla porträtten och självporträtten som bottnade i introspektion började bli dominerande teman i Koistinens produktion i slutet av 1950-talet. Vid samma tidpunkt började konstnären frigöra sig från den samtida moderna konsten och vända blicken mot det förflutna. På 1960-talet när Koistinen var i Spanien började han intressera sig för gamla freskomålningar. Inspirerad av dem utvecklade han en ny teknik som byggde på skrapning av målningsunderlaget samt började använda en brungrå färgskala i sin konst.

I sina självporträtt avbildade Koistinen ofta sig själv i olika roller. Självporträttet Den blå rubinen (1972) som nu är till salu hos Bukowski hänför sig till konstnärens senare produktion. Inspiration till porträttet fick konstnären från sin sista resa till Venedig. I verket har han avbildat sig själv som en renässansfurste med en likadan huvudbonad som en venetiansk doge och en blå rubin i livstycket. Verkets komposition följer den porträttyp som fick sin början i 1500-talets Venedig i vilken personen avbildas från midjan och uppåt i nästan naturlig storlek med huvudet något vänt åt sidan.

Unto Koistinen hade ett alldeles eget förhållningssätt till inramning av verk. Han samlade på gamla patinerade ramar och ansåg ramen vara så viktig att han till och med kunde göra en målning enkom för en ram, om han hittade en fin gammal ram. Med tiden blev han intresserad av allt äldre ramar. Den blå rubinen försåg konstnären med en ram från sekelskiftet 1500–1600-talet från norra Italien som framhäver verkets tema.