Konstnären Vilho Lampi (1898-1936) hade en kort men intensiv karriär. Han visade kreativitet inom flera olika konstformer, men det var måleri som slutligen formade hans unika uttryckssätt.

Efter att ha börjat studera vid Konstföreningens ritskola upptäcktes Lampis talang snabbt. Hans skickliga användning av färger och originella måleriteknik, som han vägrade att kompromissa med, imponerade på hans kollegor resulterade i ett antal stipendier från konstskolan. Expressionismen hade fortfarande en stark inverkan på konstvärlden under Lampis studietid, och särskilt Tyko Sallinens konst påverkade hans konstnärliga utveckling. I Helsingfors konstliv betonade Lampi stolt sin bakgrund från Österbotten genom sin klädsel och uppträdande. Han debuterade på Finlands konstnärers utställning 1922.

Efter att ha återvänt till sin hembygd Limingo, målade Lampi allt han kunde mellan gårdssysslorna. Även under sina år i Limingo deltog han flitigt i utställningar. Lampi hittade sina motiv i Limingos landskap och dess människor och hans modeller var ofta släktingar och bekantas barn. Lampis stora, kraftfulla målningar och grova österbottniska motiv väckte förvåning i Helsingfors konstvärld, men han fann till slut en mer gynnsam publik för sin konst i norra Finland.

En vändpunkt i Lampis karriär var en studieresa till Paris 1931, som efteråt fick honom att känna besvikelse över sin egen konst. Efter Parisresan målade Lampi en serie fångande porträtt av barn, där expressionismen byttes ut mot en ny saklighet. I dessa återhållsamma men intensiva porträtt stiger de rent och jämnt färgade figurerna starkt fram ur en extremt förenklad bakgrund. Ett av verken i denna serie var Flickan och katten från 1932, som i måleriteknik och färgskala också ligger nära en av konstnärens mest intressanta självporträtt från samma år.

I Lampis produktion under hans sista år började det framträda en mörkhet och tryckande stämning, som sedan har tänkts vara ett förvarsel om hans sinnesrubbning. År 1936 bestämde sig Lampi oväntat för att avsluta sitt liv genom att dränka sig i älven Oulujoen Merikoski. Efter Lampis död uppmärksammades hans produktion genom minnesutställningar, bland annat år 1950 och 1980, där också Flickan och katten var utställd.