Mitten av 1880-talet var en turbulent tid för Helene Schjerfbeck. År 1883 deltog hon för första gången i Parissalongen med verket ”Lövhyddohögtid”. Hon delade ateljé i Paris med Maria Wiik och prövade friskt nya måleriska uttryck i målningar som ”Skuggan på muren” och ”Barnets nacke”. Samma år träffade hon en engelsk konstnär, vars identitet fortfarande är okänd, och förlovade sig med honom. Även följande år deltog hon i Parissalongen och den här gången med duken ”Begravning i Bretagne” (1984), som fick dålig kritik i hemlandet. Bland annat hennes konstnärsvän Helena Westermarck opponerade sig i Finsk Tidskrift mot målningens bristfälliga färgkomposition, men var samtidigt noga med att framhäva Schjerfbecks stora talang.

Sommaren 1884 tillbringade Scherfbeck på Sjundby Gård i Sjundeå, som ägdes av hennes mosters man, Tomas A. Adlercreutz. På gården umgicks hon flitigt med sina kusiner, som ofta fick stå modeller. Gården blev en viktig plats för Schjerfbeck, som hon ofta återvände till. Skogsbacken i närheten av Gården fungerade som lekplats för barnen och den blev för Schjerfbeck även en kär plats att måla på. Här växte bland annat linneor och platsen lämpade sig särskilt väl för att måla närstudier av blommor i litet format.
Följande år präglades av svåra prövningar för den unga konstnärinnan. Hon deltog storstilat och med hela sex verk i en utställning för finländsk konst, arrangerad av senaten i Riddarhuset, men mottagandet var synnerligen svalt. Endast Maria Wiik fick ett hedersomnämnande, i övrigt ondgjorde sig kritikerna över de kvinnliga konstnärernas fallenhet att okritiskt anamma nya strömningar i konsten. Till råga på allt bröt fästmannen förlovningen vid samma tid, då hans släktingar befarade att Helenes höftskada, orsakat av ett fall i barndomen, berodde på tuberkulos. Helene Schjerfbeck förblev ogift, vilket förmodligen tog henne rätt hårt och hon förefaller särskilt ha sörjt över att hon var barnlös.

”Linneor” som kom till 1886 är tydligt inspirerat av det franska, impressionistiska friluftsmåleriet. Ljuset faller vackert på de spröda, men samtidigt livskraftiga blommorna som ramas in av en något diffust återgiven skog. Tre gråskiftande dystra trädstammar står och lutar i bakgrunden. Målningen präglas av det för Schjerfbeck karakteristiska känsliga och själfulla uttrycket. Som i så många av hennes målningar finner man även i detta verk berörelsepunkter med hennes själsliv.