Urverk med hög slagfrekvens – En berättelse om innovation
Under 1960- och 70-talet omfamnade klocktillverkare över hela världen olika tekniker i strävan efter att kunna producera mer precisa klockor. Ny design, material och teknologiska framsteg som stämgaffelurverk och kvartskristaller användes i utvecklingsprocessen.

Från slutet av 1950-talet med kronometrar från observatorier och senare under mitten av 60-talet i överföringen till armbandsur, experimenterades det också med att öka den oscillerande frekvensen i urverken, långt bortom vad som tidigare hade uppnåtts i serieproducerade klockor. Frekvensen steg till 36 000 vibrationer per timme (vph).

Tanken var att en snabbare pendelsvängning skulle ha mindre påverkan på tidsvariationer på grund av förändringar i position och temperatur, vilket skulle resultera i en mer exakt klocka både under testförhållanden och i vardagligt bruk. Detta var grunden för "High-Beat klockor" – en mindre känd innovationshistoria som utspelade sig samtidigt i Schweiz och Japan i jakten på klockans precision.

Tekniska och ingenjörsmässiga utmaningar
Utmaningarna att designa och bygga en sådan klocka var betydande, även enligt dagens mått mätt. Till exempel krävdes det mer kraft som skulle lagras och överföras av huvudfjädern än vad som behövdes för de högst slående urverken på den tiden, som hade en frekvens på 28 800 vph. High-Beat klockorna behövde tjockare huvudfjädrar och därmed även större fjäderhus för att kunna tillhandahålla den extra kraften som krävdes för urverket, om en gångreserv på 40 timmar skulle uppnås. Dessutom behövde antalet tänder på kugghjulet i urverken generellt ökas. Detta ledde till ökad belastning på delar i urverken, och de snabbare urverkskomponenterna kunde inte smörjas med traditionella oljor som snabbt spred sig. Istället krävdes torra smörjmedel baserade på molybden för att minska slitage.

Jämfört med klockindustrins standarder på den tiden gjordes betydande investeringar i dessa utvecklingsinsatser, och de högslagfrekvensurverk som följde från denna era representerade höjdpunkten av urmakarkonst när det kom till design, teknik och precision. Men denna era varade bara under ett decennium, då framväxten av kvartsklockor påverkade den mekaniska klockindustrin. Vid mitten av 1970-talet slutade High-Beat klockor att tillverkas. Sedan dess har dock åtminstone tre av de ursprungliga tillverkarna från 1960-talet återintroducerat High-Beat klockor, och dessa blir nu återigen populära bland samlare. Det finns något speciellt med känslan av en klocka med High-Beat urverk när du håller den i handen och lyssnar noga på dess tickande. Ofta var dessa klockor kombinerade med futuristiska urtavlor och boetter och marknadsfördes som de mest prestigefyllda modellerna från respektive tillverkare.

Utvecklingssamarbetet mellan schweiziska tillverkare
Någon gång under mitten av sextiotalet rapporterades det om att klocktillverkarna Eberhard, Favre Leuba, Girard Perregaux och Zodiac (samt enligt vissa källor Doxa) tillsammans bidrog till utvecklingen av ett urverk genom någon form av samarbete. Det antyds att detta "gemensamma utvecklingsarbete" grundades på Adolph Schild 1687/1688 ebauche tros ha fokuserat på den automatiska uppdragningsmekanismen i rörelsen. Ändå lanserade varje tillverkare till sist en lösning som var så annorlunda att det fanns fyra distinkta rörelser. Det var inte ens möjligt att byta delar mellan dem, så graden av "gemensam utveckling" är oklar. Vad som är klart är att bland dessa fyra samarbetande företag lyckades Girard-Perregaux först föra tekniken till marknaden.