Våren 1942 väcks Inge plötsligt ur sitt apatiska tillstånd, enligt muntliga källor tack vare ett besök av syskonbarnbarn som föranleder ett känslotillstånd som får Inge att börja teckna och måla igen. Han målade på precis allt som fanns tillhanda, toalettpapper var ett favoritmaterial. Personalen måste be släktingarna att sända material såsom papper, pennor och kritor. Han producerade enorma mängder och arbetade i ett uppjagat tempo.
Motiven är mycket alldagliga men har en direkthet och uppvisar ett gott öga för detaljer. Det ger också en intressant inblick i ”den intagna människans värld”. Intressant att notera är att det är människor och specifika miljöer som avbildas – något som man knappast senare återfinner i hans måleri – konstverken efter 1946 innehåller sällan människor utan motivvärlden är havet och naturen. Från och med 1946 får Inge allt fler och längre permissioner, ofta med ledsagare, som får följa med honom på målarsejourer i hans stuga på Sydkoster som släktingar köpt åt honom. Nu skapar han de stora dynamiska och färgexplosiva kustlandskapen, allra helst i tjockt struken olja. 1960 blir Inge utskriven för gott, han hade då tillbringat närmare 27 år av sitt liv på sjukhus.
Auktionen omfattar närmare 50 verk på papper.
