Ellen Thesleff (1869-1954) härstammade från en gammal östfinsk kultursläkt, troligen med rötter i Baltikum eller Ryssland. Hennes konstnärsbana fick en exceptionellt gynnsam början, eftersom hennes egen far, den helsingforsiske ingenjören Alexander August Thesleff, var hennes första lärare och understödde hennes planer på att bli konstnär. Också de övriga familjemedlemmarna var musikaliskt och konstnärligt begåvade. Gerda (1871–1939) utbildade sig till keramiker och den yngsta dottern Thyra (Söderhjelm, senare Castrén 1880–1959) blev silversmed. Även bröderna Eynar (1867–1927) och Rolf (1878–1938) var intresserade av konst, men det blev de tre systrarna som kom att stå varandra särskilt nära.
Ellen Thesleff studerade vid Adolf von Beckers privatakademi 1885–1887 och därefter vid Finska konstföreningens ritskola 1887–1889. Hon var dock besviken på undervisningen och valde istället att måla i Gunnar Berndtsons ateljé 1890–1891. Vid denna tid uppkom verket som kan betraktas som hennes genombrott; ”Eko”. Målningen, skildrande en ung vallflicka som ropar till ekot i morgonsolens sken, präglas av trolsk stämning och romantisk längtan. Trots anknytningen till realismen kan man i de stora färgytorna skönja drag av syntetismen och en klar djupsinnighet, som Ellen Thesleff renodlade ytterligare under sina studier vid Académie Colarossi i Paris under åren 1891-93.
I Paris blev hon god vän med Magnus Enckell som studerade där vid samma tid. Enckell var totalt hänförd av symbolismen och trots att Thesleff påverkades mycket av honom, tog sig denna konstriktning olika uttryck i de båda konstnärernas skapande. Då symbolismens djupsinne och melankoli i Magnus Enckells konst kännetecknas av starka känslouttryck och kraftfullhet, är Thesleffs alster asketiska och målade med en sparsam palett. Samtidigt hittar man en ömsint och spröd elegans, vilket bidrar till en kännspak och trollbindande helhet. Gemensamt för de båda konstnärerna var dock dyrkan av skönheten och då man tar i betraktande att 1890-talet ur konstsynvinkel var ett människocentrerat decennium, betydde detta ett ytterligare avståndstagande från realismen, som vurmade för det traditionella landskapsmåleriet. ”Personlighet som lyser inifrån och ej skiftar i varje väder, den söker jag”, skrev Magnus Enckell år 1891. Denna attityd förenade Thesleff och Enckell och i mångt och mycket hela den unga symbolistgenerationen.
Thesleffs franska förebilder var Puvis de Chavannes och Édouard Manets tidiga produktion med sina klara ytor och konturer. Hon var också fascinerad av den egyptiska konstens gåtfullhet och rena estetik. Snart blev hon även hänförd av den italienska renässansens renhet, representerade av till exempel Fra ¬Angelico, Botticelli och kyrkornas skimrande mosaiker. Hon reste första gången till Florens 1894 och det dröjde inte länge innan Thesleff började betrakta Italien som sitt andra hemland.
Faderns plötsliga död år 1892 tog Ellen Thesleff mycket hårt och hon var en lång tid oförmögen att måla på grund av djup depression. Samtidigt fördjupade faderns bortgång familjens samhörighet ytterligare och den koncentrerades i huvudsak till modern och de tre döttrarna Ellen, Gerda och Thyra. Familjekretsens harmoni blev något även utomstående beundrade.
Lillasyster Thyra var en av Ellen Thesleffs favoritmodeller och det första porträttet av henne gjordes 1892. Uttrycket förändrades senare under 1890-talet och exempelvis vag grön och blåviolett tillkom i paletten. Det nu till salu varande porträttet av Thyra Elisabeth från 1897 är en stilistisk pärla som visar Ellen Thesleffs konstnärliga uttryck innan 1900-talets första år orienterade henne mot en mer färgdriven stil. Precis som konstnärens hyllade och kända Självporträtt från 1895, bär detta verk på ett hemlighetsfullt djup, stort och avskalat lugn samt melankolisk harmoni. Thyra är framåtlutad och ger nästan intryck av att träda ut ur målningen. Blicken är drömsk men samtidigt djup koncentrerad, bakgrunden nyansrik och vibrerande. Konstnären har med beundransvärd precision fångat sin älskade lillasysters innersta väsen.