Konstkritiken Caroline Söderholm skriver om serien "Duvlek" i Kristianstadbladet i samband med utställningen i Kristianstad Konsthall 2012:

"I kontrast mot skogssvitens mörker framträder de nästan bländande i sin vithet, likt överexponerade fotografier. Kanske inte fullt så egna i sitt uttryck som skogsbilderna, fängslar de ändå starkt. I ett ljus som raderat alla detaljer syns två barn i en trädgård. Duvorna har närgånget satt sig på deras axlar, och stämningen pendlar mellan solig lekfullhet och ovisshet.

I likhet med Maria Miesenbergers uppmärksammade, oroande Sverige/Schweden-projekt – visat på Kristianstads konsthall 2010 – tar hon här familjealbumet som utgångspunkt, men enbart för att upphäva skärpan i fotografiets exakta återgivning. Istället spricker barnens gestalter upp i ett grovkornigt svartvitt raster, som för att markera minnets och ögonblickets ambivalens.

Ibland tänker jag på Yvonne Larssons måleri som en besvärjelse. Ett försök att hålla minnena, landskapen, skogen, själva livet i schack. Därav fascinationen av interiörernas systematiska mönster i mattor, urnor och möbler, som tvärt bryts mot vit tomhet eller kompakt mörker.

Ständigt återkommer hon till sina motiv, som om själva upprepningen gav förutsättningen för ett omtagande av ögonblicket.

En möjlighet att genom måleriet tränga djupare in i motivets väsen, bara för att i nästa stund inse denna illusions bedräglighet. Då blir måleriet i sig det väsentliga, det som skapar mening."