Under slutet av 1930-talet och början av 1940-talet rörde sig Ragnar Person mot motiv med smak av det dystra och problematiska i tillvaron. Som en motreaktion och trots mot skönmåleriet gav konstnären ofta sina verk en kantig och karg natur men samtidigt ett djup och förandligande av de enkla människor han skildrar. Under den här perioden får många verk ett mörkt skymningsdunkel med gröna och blå nyanser men några ljusa penseldrag av glimrande gryningsljus förmedlar ett budskap om hopp.

Recensenterna vid den här tiden ansåg att Ragnar Person sökte upp de trista, mest eländiga och hopplösa motiven i vardagens gråaste möda. Samtidigt konstaterade de att det i hans svarta himlar rämnade fram en glans vid horisonten, bakom människornas böjda ryggar, som ett löfte om ljus och tro på framtiden.

Tidsandan och den pessimism som rådde under slutet av 1930-talet och början av andra världskriget påverkade måleriet. Ragnar Person var en känslig människa, som alltid kämpade med sin blygsel. Han var lättrörd och gick inte opåverkad genom den tid han levde i, det satte spår och blev till ett känsligt måleri.