Under de sista åren på 1880-talet vistades Helene Schjerfbeck i flera repriser i Paris och även i St.Ives vid engelska kusten. Här anammade hon det franska friluftsmåleriets teknik och principer, men tillförde i sina målningar även ett vågat och fritt grepp som i kombination med hennes stora tekniska säkerhet gav intrycket av att hennes målningar skulle ha kommit till lekande lätt. Detta ansågs inte vara en enbart positiv sak och hon fick utstå kritik även av sina konstnärskollegor. I ett brev till H.Ahtela (Einar Reuter) ondgör hon sig över sina kollegors brist på acceptans för hennes konstnärliga uttryckssätt; ”Jag var ju aldrig modern som de, bland dem”. Med 'modern' avses i detta fall det naturalistiska friluftsmåleriet.
Schjerfbeck lät sig dock sällan bekommas av omvärldens kritik och man kan påstå att 1880-talet lade grunden för hennes unika stil, där breda och mjuka penseldrag, lek med färgkontraster och en säregen känslighet var förhärskande. År 1888 uppkom verket ”Konvalescenten”, en interiörbild med en sorgsen, sjuklig flicka som lugnt betraktar en kvist med några spirande knoppar. Målningen förlänades året därpå bronsmedaljen av första klass på Paris världsutställning och den hör fortfarande till en av Helene Schjerfbecks kändaste målningar.
Blomster och barn var centrala motiv för Schjerfbeck i hennes produktion från 1880-talet. Tillgången på barnmodeller var rätt bra, men de var samtidigt relativt krävande motiv och svåra att arrangera. Liksom Maria Wiik kunde Schjerfbeck närmast betona sköra och för kvinnor kännetecknande känslolägen i sina målningar med barnmotiv, vilket samtidigt kan betraktas som en viss begränsning. I jämförelse kunde hon i blommotiven däremot uttrycka både naturens livskraft samt dess nyanser och samtidigt spegla hennes själsliga tillstånd vid den stunden. Schjerfbeck hade sedan barnsben känt en stark koppling till naturen och beundrat växternas skönhet och deras praktfulla färger. Blommotiv och andra former av stilleben var teman hon återkom ständigt till under hela sin karriär och de utgjorde en välbehövlig och omtyckt sysselsättning då hon hade tid över från sina porträtt och landskapsarbeten.
Det nu till salu varande verket är ett fint exempel på den uttrycksfullhet Schjerfbeck uppnådde i sina blomstermålningar. Nejlikorna i vattenglaset ger ett levande intryck och verkar vara inblandade i en konflikt. Nejlikan i mitten står sturskt kvar, medan två är långt böjda över glasets kant och ser ut att vilja bort. Dramatiken förstärks av den mörka och nyansrika fonden som ger djup och samtidigt framhäver blommornas samspel. Det är fascinerande att föreställa sig vilka känslolägen och tankar som strömmade genom konstnären då tavlan blev till.