”Enno Hallek är en av våra främsta och festligaste konstnärer. Han är en individuell och okonventionell realist. Poetisk, humoristisk, men också allvarligt och inträngande tolkar han, oftast med dubbla utblickar, verkligheten i konstverk som är en blandning av måleri och skulptur.” Så inleder dåvarande chefen för Lunds konsthall, Marianne Nanne-Bråhammar, sitt förord i utställningskatalogen från 1986. Citatet fångar essensen i Halleks mycket personliga bildvärld där naturalism och abstraktion blandas på ett till synes spontant och fantasirikt vis.

Hallek avled i december förra året, 94 år gammal. Han föddes i Estland 1931 och kom som tolvåring med båt över Östersjön tillsammans med sin familj. Den estniska folkkonsten, med träsnideri och färgglada dekorationer, gjorde avtryck i hans konst. Så gjorde också barndomsmiljön i fiskarsamhället i Blekinge.

Enno Hallek hittade sitt formspråk redan på 1960-talet, en sorts pop-konst utan dess etablerade fokus på populärkultur och konsumtion. Bland hans återkommande teman återfinns solnedgångar, fiskar, speglar och åror. Han utforskade det tredimensionella inom både skulptur och måleri. Flera av hans verk är portabla, så att man kan bära med sig den vackraste solnedgången eller en fiskskulptur var man än måste resa. Hallek har förgyllt många människors vardag genom åren, inte minst via hans många offentliga konstverk som bland annat pryder tunnelbanestationen Stadion sedan 1973, bostadsområdet Bergshamra i Solna och Astrid Lindgrens barnsjukhus.