Ur Björn Springfeldts invigningstal på Galleri Inger Molin, 2010:

”Att jag fick upp ögonen för August Sörenson var tack vare att flera av eliten av svensk keramik, som Mia Göranson, Jonas Lindholm, Ann-Britt Haglund och andra i ateljéerna i den gamla Gustavsbergsfabriken besvor mig, att jag måste titta in i Augusts verkstad dit han var nyinflyttad under sitt sista år på Konstfack. Jag gjorde så och blev helt fascinerad.

Här hade vi en gränsgångare, som både gjorde bruksföremål som ställde filosofiska frågor och underbart onyttiga objekt, helt ute på den fria konstens spelplan.

Samtidigt är leran för August Sörenson konceptuellt viktig i dess egenskap av natur, kretslopp och återkoppling. Den brända leran, keramiken, är paradoxalt bräcklig, men samtidigt varaktigare än trä, brons eller järn och inför de uråldiga verken, från jordens alla hörn, står vi inför svunna världar.
[…]

Konst föds ur konst och i August Sörensons verk finns rottrådar till Joan Miró, som skapade en egen värld, parallell med vår egen, men där precis allt kan hända. Till Dick Bengtsson, som kortslöt betraktarens intellekt genom att blanda samman radikalt olika språk.
[…]

Men allt August Sörenson gör genomsyras, vid sidan av den absurdism, som går som en kungsväg genom modernismen, också av en underbar humor. Denna så missförstådda, subversiva och förlåtande kraft, som inte har ett dugg med flabbet att göra, utan med en livshållning. Den som ger plats för upplevelsen av hur ofattbart rik och gåtfull människan och verkligheten är.”