Ur Björn Springfeldts text, januari 2006:

”När jag första gången kom över tröskeln till Roland Perssons ateljé slog intellekt och känsla en volt. Det var ett av de sällsynta och benådade ögonblick då osäkerheten är total och allt känns nytt, på samma gång hot och gåva.

Det var skulptören Lars Kleen som besvurit mig att söka upp Roland Persson, som visade sig bo nästan granne ute på Värmdö. Det är inte så ofta en konstnär man respekterar ger en sådan rekommendation, men när det händer finns det desto större anledning att lyssna.
[…]

Att besöket i ateljén var så omtumlande berodde på många olika saker. Dels på Roland Perssons egen person, eftertänksam, dröjande och snål med kallprat. Det han sade förstod man snart kom ur ett skarpt intellekt och en stor känslighet. Vidare var den metod och de material han visade sig använda för sina verk så överraskande, liksom den extrema spännvidden mellan ömsinthet och brutalitet.

I ett hörn silverfärgade krukväxter, suckulenter med blad vassa som knivar, som visade sig vara gjutna i brons. Mästerverken i rent teknisk bemärkelse måste här vara hans skulpturer av tumble-weed, de vinddrivna buskar vi alla sett studsa fram i västernfilmer. För att gjuta av dessa trådsmala och vindlande konstruktioner hade han fått uppfinna en roterande gjutform. Själv liknade han dessa skulpturer vid fotografiet. Här finns samma diskreta färgning av upphovsmannens temperament och samma nyktra redovisning av fakta. Denna förbluffande tekniska kunskap fanns också på ett självklart sätt närvarande i de verk han utför i det material som tycks passa honom allra bäst, silikon, som är så obestämt, följsamt och prestigelöst. Samtidigt är det fantasieggande. Det är det näst vanligaste grundämnet i naturen, nästan lika hårt som diamant, men kan bilda material mjukt som människokroppen.

Men ingen teknik i världen, hur skickligt den än används, kan hålla intresset uppe om den inte står i tjänst hos en poetisk tanke. Efter detta första besök i ateljén har jag inte kunnat släppa de föremål Roland Persson gör utan upptas av dom och funderar kring dom. Vid rader av besök och samtal har utblicken vidgats, frågeställningarna komplicerats och angelägenheten i verken förstärkts.
[…]

Denna text skulle bara röra vid en sida av verken om inte ömheten, och särskilt den trotsiga kraft som kallas humor ytterligare betonades. I den uppmärksamhet Roland Persson ägnar en slags avsiktslös folklig poesi och som han kallar Ockelbolösningar, pekar han på den skönhet som ligger under skalet av något förbisett och enligt konventionellt synsätt ”fult”. Denna förmåga till empati och upptagande av främmande världar, som är Roland Perssons, tar sig sina vackraste uttryck i hans stora verk för offentlig miljö, som nog kan hävdas vara något av det märkligaste och i vackraste bemärkelse folkliga, som vi har i genren. Verk som inte kunde uppstå utan djup respekt för dom som kommer att möta dom och som inte skulle nå fram, som dom visat sig göra, om här inte finns både värme, djup och humor.”