Alexander Roos föddes i Övergran i Uppland och utbildade sig till yrkesmålare. Under en vistelse i Stockholm kom han i kontakt med konstnärerna kring Smedsudden ("Smedsuddskolonisterna") vilket så småningom förde honom över på konstnärsbanan. Sitt gamla yrke övergav han dock först 1925. Innan dess hade han arbetat som dekorationsmålare i kyrkor och hunnit med två separatutställningar (1919 och 1920). De senare vittnade om att Roos närmast hörde hemma bland konstnärerna i den första naivistgenerationen, dvs Linnqvist, Hallström och Börje. Han skildrade liksom de Stockholms utkanter och förstadssamhällen som Gröndal, Hagalund m. fl. men han gav ofta sina "idyller" en om Martin Åberg påminnande dramatisk urladdning som gör benämningen "stockholmsskildrarnas ärkeromantiker" (F. Holmér) befogad. Lika karaktäristiskt var hans negligerande av den topografiska sanningen där han var djärvare än någon annan av naivistkonstnärerna.

Under 40- och 50- talen hämtade Roos sina motiv ute i Roslagen. Kritikerna fann nu att hans färg fått en rikare klangverkan och att hans tidigare socialt engagerade förstadsskildringar fått ge plats för soliga kustlandskap.

Det har tidigare, med rätta, framhållits att Alexander Roos blivit orättvist bortglömd. Hans tidiga 20-tals måleri står inte de övriga naivisternas vid denna tid efter.

Katalognumret beskrevs på detta sätt i Konstrevy, 1951: "Roos visar ett suveränare förakt för den topografiska sanningen än någon annan och en målning som den 'från Långholmsbergen' har fått en nästan surrealistisk prägel".