Jean Charles Blais föddes i Nantes, Frankrike år 1956. Vid 18 års ålder började han sina studier vid ”École des Beaux-Arts" i Rennes som varade i 5 år. Blais uttryck i sitt skapande är personligt men rymmer vissa influenser från Nouveaux Réalistes, Popkonsten och Arte Povera (speciellt Mario Mertz).
Under Blais genombrottsperiod under tidigt 1980-tal arbetade han flitigt med så kallade ”affiches arrachées” (nedtagna affischer). Många lager av affischer är sammanlimmade och har senare bemålats och bildar en tredimensionell helhet. Arbetsmaterialet är billigt och lättillgängligt och ger Blais möjlighet att förstärka effekten av det genom att bearbeta ytan och rista i den för att sedan bemåla den. Slutresultatet är helt beroende av vilket underlag han utgår ifrån.
Blais figurer är ofta huvudlösa med grova händer och fötter som reflekterar olika känslor som sorg, kärlek och förväntan. Han ger inga färdiga lösningar utan fångar tillståndet hos det avbildade motivet och låter betraktaren uttolka. Blais bildspråk undersöker inte konstverkets yta utan vill utforska det som finns i de tjocka lagren där bakom.
Genom ett antal separatutställningar i Frankrike och Tyskland och senare USA blev Blais känd för en bredare publik på 1980-talet. Under det följande decenniet blev han uppmärksammad då han gjorde en utsmyckning i Paris tunnelbana vid Assemblé Nationale, samt för ett flertal separatutställningar på bland annat Centre Pompidou i Paris samt Staatsgalerie Moderner Kunst i München.