”Torsten Renqvist hörde till förra seklets verkligt stora svenska konstnärer” (nekrolog, Ulf Linde). Många av oss känner till Torsten Renqvist genom hans skulpturer som i sin starka form förmedlar ömsinthet, humor och djupaste allvar på en och samma gång. Livet igenom vägrade han envist att låta sig delas in i något fack och etiketteras, och han rörde sig också fritt mellan måleri, grafik, teckning och skulptur. Han var beläst och han omvandlade det lästa, det utvecklades i text och det tog gestalt i hans konst. Torsten Renqvist var motvalls också när det gällde den yttre framgången och tackade konsekvent nej till professurer och akademier (förutom ett par år som föreståndare på Valands konstskola på 1950-talet). Istället värnade han ord som solidaritet, jämställdhet och integritet. Han menade att det är den vanliga människan som är utvald och viktig. Förutom litteraturen kom inspirationen från barnteckningar, tidningsfotografier, drömmar och otaliga resor,
både i Sverige och världen över. Dock är de flesta av skulpturerna, som vi i dag kan se på offentliga platser över hela Sverige, skapade i Torstens eget universum i Kummelnäs utanför Stockholm. Här hade han sin ateljé, där han med yxa och Mora-kniv skulpterade fram sina träskulpturer, liksom ett eget gjuteri för brons, stengods och betong.