Donald Baechler (1956-2022, USA) är en av vår tids mest intresseväckande konstnärer. Som många av hans samtida, likt Julian Schnabel, David Salle, Jean-Michel Basquiat, kombinerade han målning och collage samtidigt som han inkluderade befintliga bilder i sin konst. Baecheler använde i sina målningar och skulpturer ett medvetet infantilt bildspråk. Hans gallerist Cheim & Read har beskrivit Baechlers konst: ”Hans motivrepertoar är spridd över olika genrer, men de börjar som teckningar och slutar i skulpturer, där motiven äntligen får sin definitiva tredimensionella volym.”
I en intervju som ackompanjerade utställningen ”Sculptures” från 2005 på Museum of Modern Art i Salzburg berättar Baechler:
”För ungefär femton, tjugo år sedan var jag djupt bedrövad över hur jag tecknade, så jag bestämde mig för att som ett projekt lära mig rita igen, från början, från den allra enklaste rörelsen, för att på nytt uppfinna ett linje- och formspråk. Jag började titta på barns konst, på outsiderkonst och på hela Dubuffet-grejen. Så när jag sen började göra skulpturer, för ungefär tio år sedan, försökte jag igen hitta ett sätt att skapa former som om jag aldrig hade arbetat med skulptur förut. Jag ville försöka glömma allt jag kunde om armering och det rätta sättet att använda lera, de rätta sätten att göra allting, i stället började jag använda mina egna händer och krama materialet för att på så sätt skapa former… Det finns alltså ingen narrativ avsikt; det är bara en reaktion på materialen. De ser ut som de gör, för det är så de ser ut. Jag tycker till och med att det finns mindre innehåll i skulpturerna än det gör i målningarna. Mindre berättande. De är liksom stumma… Det är dessa diskreta och helt stumma objekt som intresserar mig, jag har aldrig varit speciellt intresserad av de narrativ eller den psykologi, eller allt sådant, som många läser in i mina målningar och antagligen också i skulpturerna.”