Edvard Andersson (1891 - 1967) verkade under en period då modernismen etablerades och utvecklades inom den internationella konsten. Genom ett konsekvent intresse för nya uttrycksformer följde han kontinuerligt den internationella konstscenen och lät sig inspireras av dess strömningar. Hans samlade produktion vittnar om ett experimentellt och samtidigt tekniskt säkert modernistiskt konstnärskap.

Andersson växte upp i ett arbetarklassområde i Helsingborg. Redan under uppväxten visade han en tydlig fallenhet för teckning. Föräldrarna, som drev en tobaksaffär, gav honom ekonomiskt stöd för att 1916 påbörja studier vid Högre Konstindustriella Skolan i Stockholm (nuvarande Konstfack), där han utbildade sig till teckningslärare. År 1918, vid 27 års ålder, höll han sin första utställning på Killbergs konstsalong i Helsingborg.

Efter avslutade studier arbetade Andersson som teckningslärare, ett yrke han behöll parallellt med sitt konstnärskap. Denna dubbla verksamhet innebar en ekonomisk stabilitet som gav honom möjlighet att utveckla sitt måleri utan stark marknadsmässig press, vilket bidrog till ett självständigt och konstnärligt fritt uttryck.

Under 1920- och 1930-talen arbetade han främst med porträtt i ett kubistiskt influerat formspråk. På 1940-talet övergick han successivt till ett mer abstrakt måleri, en inriktning som under 1950-talet kom att dominera hans produktion. Verken från denna period kännetecknas av färgstarka, abstrakta kompositioner med dekorativa linjära element, ofta i större format. I flera målningar förekommer även stiliserade figurativa inslag, såsom kvinnogestalter eller rörelsebetonade former.

Även om det inte går att knyta Anderssons konst till en enskild förebild, kan paralleller dras till Gösta Adrian-Nilsson, vars konstnärliga uttryck i sin tur har tydliga kopplingar till det internationella avantgardet, en konstutveckling som Andersson följde med stort intresse.