I Joakim Johanssons konstnärskap finns en stark vilja att gå sin egen väg. Som självlärd konstnär har han utvecklat sitt uttryck utan att i någon större utsträckning förhålla sig till etablerade förebilder eller konstnärliga ideal. Det har gett honom en frihet att arbeta intuitivt och låta det egna seendet stå i centrum.

Hans måleri kan samtidigt placeras i ett större europeiskt sammanhang, där ett förnyat intresse för realism har vuxit fram. Det finns beröringspunkter med den realistiska tradition som förknippas med exempelvis Leipzigskolan och konstnärer som Tim Eitel. För Joakim själv är dock sådana konsthistoriska kategoriseringar mindre betydelsefulla. Han har snarare låtit sitt konstnärskap växa fram ur ett behov av att undersöka och gestalta det han ser omkring sig.

Det är först på senare tid som han har upptäckt konstnärer vars arbeten han känner en tydligare samhörighet med. Eric Fischl är ett exempel, inte minst genom hans sätt att arbeta med bildvärldar och mänskliga situationer. Dessa konstnärliga möten har emellertid inte inneburit att Joakim försökt efterlikna någon särskild stil.