Helmer Osslund

När föreliggande porträtt ställdes ut på Nationalmuseums stora utställning av Helmer Osslund år 1971 daterades det till cirka 1920. Helmer Osslund hade emellertid redan tidigare ägnat sig åt att avbilda representanter för lokalbefolkningen vilka Osslund kom i kontakt med under sina strövtåg i Norrlands inland uppe i Lappland. Lena Holger skriver om detta i "Helmer Osslund", 2008:

"1911 var Osslund i Lappland och målade flera porträtt av samer, bland annat 'Vithårig same i Kvikkjokk'. Det är ett porträtt med en lysande karaktäristik av ett liv i bitande utomhusväder, rökiga kåtor och långt till tandläkaren. I ett brev 1911 skrev Osslund: 'Vintern är snart här, det har regnat mycket, då lappgubbar fått sitta modell...' ".

Även om dagens betraktare troligtvis väjer sig för titlar som "Lappgubbe" eller "Lapp-Thomas" på ett konstverk får nog benämningarna anses vara utslag för sin tids anda. I början av 1900-talet innebar LKAB:s etablering i Kiruna att ett betydande antal svenska konstnärer fick tillfälle att bekanta sig med Lapplands hänförande natur samt dess urgamla ursprungsbefolkning. Såväl landskap som samer gjorde starkt intryck på de tillresta konstnärerna bland vilka hör John Bauer som reste omkring i Lappland år 1904 och Christian Eriksson vilken utförde sitt berömda skulpturala porträtt av Per Kuhmoinen ("Sittande lapp") hemma hos disponent Hjalmar Lundbohm i Kiruna omkring år 1903.

Även Osslund synes ha inspirerats av ursprungsbefolkningens, till synes, exotiska klädedräkt samt utseende i ett antal inkännande samt finstämda porträtt, till vilka bl. a. hör "Lapp från Torne träsk" (kolteckning, 1905), "Lapp-Simon" (kolteckning, 1907) samt olika versioner av föreliggande motiv t.ex. "Lapp-Tomas" (oljemålning, 33 x 42 cm, 1920).

Vad gäller Osslunds porträtt i övrigt refereras, återigen, till Lena Holger som skriver följande i sin bok från 2008:

"Osslunds porträttmålningar är fyllda av en träffsäker karaktäristik. De är ömsinta, inkännande och avslöjande, utan att vara karikatyrer. Det finns både en empati för modellen och en skärpa i det förmedlade synintrycket av ansiktet. Han har målat vänskapsporträtt och beställningsporträtt, men bara två självporträtt. Vissa porträtt har tillkommit när det inte funnits andra motiv till hands, som exempelvis när regnväder förhindrat utomhusmåleri. Eller också kan Osslund ha målat ett porträtt för att han funnit ett ansiktsuttryck vara så fängslande att han bett att få måla av det. Själv gjorde han inget större väsen av sina porträtt, utan tycks ha sett dem mer som uppdrag, ett tidsfördriv, ett nöje eller en nödvändighet som betalning för kost och logi".