August Malmströms landskapsakvareller tillhör höjdpunkten i svenskt akvarellmåleri under 1800-talet innan Anders Zorn framträdde på arenan. Redan 1870 ställde han ut en grupp landskapsakvareller på Konstakademien. När Konstföreningen 1888 anordnade en akvarellutställning framhölls Malmströms ”små enkla, finkänsliga skizzer”. För sina akvareller mottog Malmström Konstakademiens Egron Lundgren-medalj ((T. Björck, August Malmström, 1997, s. 319).

Landskapsskildringen spelade en central roll i de flesta av Malmströms målningar. Det är dock i hans akvareller hans stora naturkänsla fått sitt mest självklara uttryck. Direkt framför motivet skalade han bort allt överflödigt och sökte det grundläggande och elementära i i landskapets linjer och stämningar.

När Gustaf Cederström i sina Minnen skulle karakterisera Malmströms konstnärskap framhöll han hans akvareller (T. Björck, op. cit.):

”se på den mängd små mästerverk af landskapskonst, som han i sina akvareller med den allra största lätthet trollade fram och strödde omkring sig. Den samlingen skulle jag önska på en eller ett par händer, så skulle man få fram en stor Malmström ur alla dessa ytterligt små papperslappar.”