Karin Ohlin

Karin Ohlins verk "Träpiano" är ett pockande och förbryllande verk på många sett. Jag associerar det till ett minne jag har som mycket liten. Jag vänder mig om för att sträcka fram handen mot min mamma. I ett isande ögonblick inser jag att det inte är min mammas varma trygga hand jag sträcker mig mot, utan en annan kvinnas, mammas, hand som är där. Det så välbekanta blir helt plötsligt något annat, en tom representation, något som bara till den yttre formen skulle kunna vara, ett tomt skal upp till betraktaren att fylla med mening och innehåll.

Det välbekanta objektet abstraheras, blir till en idé när de skalats av all oväsentlig information. Vardagens föremål transformeras från det välkända till yta och form, som med ens gör det alldagliga till ett mysterium. Vaneseendet förskjuts, nya tolkningsmodeller infinner sig. Vi måste hitta ett nytt sett att förhålla oss och återskapa upplevelsen av de bekanta objekten, våra associationer renodlas och vi börjar leta i minnet efter nya betydelser.

Det finns både likheter och skillnader med den amerikanske popkonstnären Claes Oldenburg som skulpterade välbekanta objekt i uppförstorad skala. Hans objekt föreställde varor ur konsumtionsindustrin medan Karin Ohlins objekt är lågmälda och tillbakadragna vardagsföremål.