Contemporary Art & Design presenterar Nathalie Djurberg & Hans Berg

Nathalie Djurberg & Hans Berg "Whale in Armchair" från "Worship".

Nathalie Djurberg är en av de mest efterfrågade svenska konstnärerna världen över och hon är ständigt på gång med nya projekt tillsammans med sin kollega sedan 15 år tillbaka, musikern och kompositören Hans Berg, som gör musiken till alla hennes verk. Relationer mellan människor, djur och naturkrafter är det ständigt pulserande temat i deras värld. Leranimerade stop-motion-videos, rumsliga installationer och skulpturer utgör grunden i konstnärskapet.

Skulpturen ”"Whale in Armchair” skapades för Nathalie Djurberg & Hans Bergs projekt ”Worship”. Videoverket kom till efter att konstnärsparet skapat mer abstrakt material under en period, och är det första leranimationsverket därefter. ”Worship” har bland annat visats på Moderna Museet i Stockholm sommaren 2018.

Laura Smith recenserar i ArtReviews sommarnummer 2017 utställningen "Who am I to Judge, or, It Must be Something Delicious" på Lisson Gallery i London:

”…Worship (2016) är det mest explicita av de tre verken och utforskar stereotyper och bilder associerade med porr och sexuell fetischism. Den åtta minuter långa videon visar upp en parad av silikonkvinnor och män, klädda i paljetter, sammet eller siden, som utför olika erotiska akter: juckar mot en gigantisk banan, klämmer på en rosa uppblåsbar doughnut, twerkar med en siamesisk katt, slingrar sig med en enorm paljettfisk, eller en jättelik isglass också i paljett, med en motorcykel i guld och svart, eller en aubergine på hjul… Karaktärerna strippar, tar på sig själva och försöker förföra betraktaren, allt till ett soundtrack av mörk elektropop som förser dem med en rytm att röra sig till.

Det finns i dessa verk en avsaknad, i olika grad, av moral, vilket känns som en upptäcktsfärd i människonaturens mest nyckfulla och djuriska impulser. Videoverkens sakta krypande, utlösande struktur och de icke-ursäktande överträdelserna i utställningens öppningstablå gör oss högst medvetna om våra egna begär. Men i kontakt med figurernas hemmagjorda form lyckas verken ändå behålla sin mänsklighet. Även om karaktärerna begår vulgära eller sadistiska handlingar, så är deras våldsamhet ofta presenterad jämsides skam, och deras grymhet i samexistens med den materiella ömheten i dess skapande. Därmed ber de oss att känna medlidande med, eller till och med delaktighet i/med deras handlingar – och på så sätt bekräfta avsaknaden av den redan från början bristande moralen.”