Sommaren 1946 tillbringar Picasso vid Golfe-Juan i södra Frankrike och deltar i en keramikutställning i Vallauris, ett område som är välkänt för sina många keramiska verkstäder. Detta blir en vändpunkt för Picasso, som hela sitt liv sökte nya konstnärliga utmaningar i alla möjliga typer av material. Picasso börjar omedelbart experimentera med keramik, olika oxider och glasyrer samt även med de keramiska processerna och teknikerna – särskilt de oförutsägbara elementen i själva bränningsprocessen. Främst att färgerna är så svåra att kontrollera tycks uppenbarligen ge honom en intressant, ny utmaning.

År 1948 inleder Picasso ett varaktigt samarbete med keramikateljén Madoura och beslutar sig för att flytta permanent till södra Frankrike. Där, tillsammans med sina målningar, teckningar, skulpturer och grafiska verk, producerar han cirka 4000 keramiska föremål. Vissa involverar målning och omarbetning av tallrikar, kannor och fat som redan har tillverkats vid Madoura, andra är mer skulpturala figurer såsom djur, fauner och kvinnliga figurer som växer ut ur Picassos fantasi när den våta leran tar form.

Picasso formger ca 633 olika keramiska förlagor mellan år 1947 och 1971, med ett antal varianter och unika verk som härrör från dessa initiala verk. Inledningsvis utför Picasso framför allt dekorerade bruksföremål, såsom tallrikar och skålar. Senare tillkommer mer arbetade och komplexa former där handtagen på kannor och vaser ibland utgör en del av ansikten på figurer eller delar av olika djur.