"Landskap V", detalj.

Ett urval verk från hela hans konstnärskap visas på Berzelii Park 1 i Stockholm. Öppet 16–18 mars kl 12–17.

”Jag känner igen honom på koreografin”

Paulina Sokolow i samtal med Olle Granath om Lage Lindell

Människor i rörelse, böljande rytmer och färgdans med en intimitet som lever i det mindre såväl som i det monumentala formatet. Lage Lindells lågmälda grundmelodi är rejält invävd i sin tid, präglad av vemod och hopp, urbanisering och massmedia, men framför allt en stark empati för människan. Museimannen Olle Granath minns en konstnär som aldrig släppte taget om det levande.

Kriget är slut och det järngrepp som hållit befolkningen under hård press, släpper taget. Folk börjar andas lite djupare. Det är då Lage Lindell tar sina första steg som konstnär. Nya möjligheter öppnar sig och många konstnärer har väntat på att få komma ut och se sig om i världen igen.

Fånga rörelsen som musiken

Drömmen om Paris: Lage Lindell for dit som många andra, levde billigt på usla hotellrum och många drabbades av besvikelse. Efterkrigstidens Paris var både trasigt och trist, fattigt och eländigt. Som person var Lage Lindell tillbakadragen och sökte inte upp andra konstnärer, vare sig svenska kamrater eller förkrigstidens stora namn som fortfarande fanns i staden. Jag tror att det var något helt annat han hade med sig tillbaka hem: Jazzen, som hade exploderat i Paris efter ockupationen. Musikintresset går som en röd tråd genom konstnärskapet. Det improvisatoriska. Rytmen finns där. Den släpper han aldrig och musikaliteten följer honom genom hela konstnärskapet. Han verkar också i en period när rörelse i konsten börjar spela en allt större roll. ”Rörelse i konsten” var titeln på en epokgörande utställning i Moderna Museet med PO Ultvedt, Alexander Calder och Jean Tinguely. Året var 1961. Även målare intresserar sig mer och mer för att fånga rörelse. För dem är rörelsen en sorts realism att skildra en värld som inte står stilla. Den rörelsen överförs allt mer på ett mentalt plan. Om det modernas genombrott introducerar bilar och snälltåg, så blir det nu också en inre rörelse. Ett utryck för just detta blir det hos Lage Lindell när han överger spännramen och börjar måla på lakan och hänger upp verket som på en tvättlina. Tankens snabba rörelse som följer på teknikens möjligheter. Han föreställer sig de ospända dukarna utlagda på snön.

Experimentens tid

Europa hade åter öppnat sig för ett Sverige, som var redo för fredens nya förutsättningar. Det fanns en experimentlusta, såväl i det mer ingenjörsmässiga samhällsbygget som i de sociala visionerna. Det stora sociala välfärdsbygget tar sin början med ett rekordlångt socialdemokratiskt styre. Ett nytt samhälle tar form. Som så ofta är det konsten och litteraturen som går först. En ny lyrik kommer fram med Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf. Det fanns ett risktagande och prövande av nya former.

Hos Lage Lindell handlar det nästan alltid om den mänskliga kroppen i rörelse. Det finns en hel värld i hans konst som är koreograferad på ett för honom karakteristiskt sätt. Det är så lätt att känna igenom honom på den koreografin. Stilen är på en gång lite slängig och mycket målmedveten. Och med en aldrig svikande respekt för den mänskliga anatomin. Hans figurer är mycket precisa.

Lage Lindell hämtade näring ur de konkretistiska idéerna så som de såg ut hos de så kallade 1947 års män. Men han skilde sig från dem genom att han aldrig släppte ambitionen att använda formen för att berätta en bra historia. Sedan kunde det handla om molnens rörelse över himlen eller en person som rör sig, som är på väg. Måleriet till och med 40-talet hade behärskats av Matisse-elevernas berättelse och den berättelse som fanns hos medlemmarna i grupperingen Färg och Form. Konkretisterna visade på en väg ut ur båda de idealen, från det avbildande och figurativa. Där hämtade Lindell näring. Han närmade sig abstraktionen, men han behöll kontakten med verkligheten och när han lämnade det svartvita blev färgen i högsta grad betydelsebärande för honom. När han ger sig hän åt färgen blir han en enastående och mycket originell kolorist.

Den sanne humanisten

Jag upplever Lage Lindell som en stor humanist, särskilt när jag tänker på de bitvis otäcka sjukhusbilderna mot slutet. Han var en social målare, hans figurer söker hela tiden sitt sammanhang. Det blir tydligare och tydligare med åren. Under hela Lage Lindells tid som konstnär i Sverige finns en spänning mellan ett tydligt illustrativt måleri som hos exempelvis Ola Billgren och den abstraktion som han själv var så pass nära knuten till utan att helt ge sig hän. Men även populärkulturen var en stark inspirationskälla, serier, till exempel Kalle Anka med sina exakta linjer och återkommande klara färger.

Jag har sett alla Lage Lindells utställningar i Stockholm sedan Färg och Form i början av sextiotalet. Jag kommer ihåg den första. Det var stora svartvita målningar. Det var då det påstods att han var så intresserad av form i rörelse att han försökte teckna framför tv-rutan, det kunde säkert vara ett vanskligt företag. Han satt med skissblocket framför TV:n. Någon friluftsmålare var han bara i sällsynta fall. Som person minns jag Lage Lindell som rolig och skarp och med ett stort allvar, ibland i det närmaste kärv.