Contemporary Art & Design presenterar Ola Billgren | 27–28 oktober
"Stilleben"
I "Stilleben" från 1967 riktar Ola Billgren blicken mot en vardaglig interiör. På en röd- och vitrandig duk står en skål, ett bröd och en liten blå ask. I bakgrunden skymtar ett mörkt piano och från bildens övre högra hörn träder en lampa delvis in i motivet. Det är en till synes anspråkslös scen, men hos Billgren uppstår en märklig förskjutning: det välbekanta blir samtidigt främmande och svårgripbart.
Målningen tillkom under en central period i Billgrens konstnärskap, då han utvecklade sitt realistiska måleri i förhållande till den fotografiska och massmediala bildkulturen. I en tid då det abstrakta måleriet hade en stark ställning valde han att återvända till det avbildande, men utan att göra realismen till en fråga om enbart naturtrogen återgivning. Fotografiet, filmen, litteraturen och den illustrerade pressen blev viktiga referenser. Det avgörande var inte bara vad som avbildades, utan hur verkligheten förändras när den betraktas genom en bild.
Det fotografiska finns tydligt närvarande i "Stilleben". Bilden har karaktären av ett utsnitt ur en större verklighet som fortsätter utanför dukens kanter. Någon människa syns inte, men föremålen antyder en närvaro. Brödet, skålen och den lilla asken blir därmed mer än vardagliga rekvisita; de kan uppfattas som spår efter ett liv som pågår utanför bilden. Det är en typiskt Billgrensk förskjutning, där berättelsen uppstår lika mycket genom det som saknas som genom det som faktiskt visas.
Samtidigt är detta inte ett fotografiskt återgivande i strikt mening. Billgren låter den realistiska illusionen möta ett tydligt måleriskt uttryck. Ytor, ljus och mörka partier behandlas med en frihet som gör att bilden hela tiden pendlar mellan igenkänning och tolkning. Det är just denna dubbelhet som ger målningen dess laddning: den förefaller dokumentera ett verkligt ögonblick, men påminner samtidigt om att varje bild är en konstruktion.
Kompositionen förstärker denna ambivalens. Den randiga duken skapar ett rytmiskt horisontellt fält som leder blicken in i bilden, medan pianots mörker kontrasterar mot bordets ljusare yta. Den lilla blå asken bryter av mot dukens ränder och blir genom sin färg och sitt geometriska format ett särskilt blickfång. Ett till synes obetydligt föremål får därmed en visuell tyngd som överstiger dess praktiska funktion. Det är typiskt för Billgrens bildvärld att vardagens detaljer kan laddas med en betydelse som aldrig helt definieras.
Titeln "Stilleben" placerar målningen i en lång konsthistorisk tradition. Genren har historiskt gett vardagliga föremål symboliska och existentiella innebörder, men Billgren förankrar stillebenet i den moderna vardagen. Här möter den traditionella genren 1960-talets visuella erfarenhet: den randiga duken, brödet, den enkla skålen och den lilla asken är inte idealiserade attribut utan föremål hämtade ur en konkret samtida miljö. Det historiska och det moderna sammanförs i en och samma bild.
Billgren formulerade senare, 1971, att hans bilder skulle fungera både som ”fantasistimulerande estetiska objekt” och bära på ett innehåll som han själv inte helt kände eller förstod. Tanken är särskilt träffande för "Stilleben". Målningen erbjuder en omedelbar visuell upplevelse av färg, ljus, material och form, men lämnar samtidigt motivets innebörd öppen.
Varför just dessa föremål? Vem befinner sig i rummet? Vad har hänt före detta ögonblick och vad kommer att ske därefter? Målningen ger inga svar.
Samma år, 1967, som verket utfördes visades det på Varbergs konstgalleris sommarutställning och därefter på Ola Billgrens separatutställningar på Krognoshuset i Lund i januari 1968 och på Gävle Konstmuseum i mars samma år. Det placerar målningen i en betydelsefull fas av Billgrens konstnärskap, då han utvecklade ett realistiskt bildspråk där vardagens motiv mötte fotografiets blick och en mer öppen, målerisk tolkning.
I "Stilleben" finns ingen dramatisk händelse och ingen uttalad berättelse. Ändå uppstår en känsla av att bilden fångat ett ögonblick mitt i något större. Det är i denna spänning mellan det observerade och det föreställda som målningen får sin särskilda intensitet: Billgren visar oss inte hela berättelsen, utan lämnar precis tillräckligt mycket åt betraktaren för att den ska fortsätta utanför bilden.
Ola Billgren på Contemporary Art & Design
Förfrågningar och konditionsrapporter
