"De berömmande recensionerna från utställningarna i Stockholm och Göteborg medförde, att GAN sent omsider nådde en uppskattning, som sträckte sig även utöver den trängre kretsen av beundrare. Han kunde sörja bättre för de sina, och han kunde tillhandla sig nya obegagnade dukar hos ramhandlaren och slapp att mödosamt rengöra och preparera sådana, som tidigare använts av andra. Efter Art concretutställningen 1930 flyttade han till Stockholm för att komma närmare händelsernas centrum. Uppe på Söders höjder vid Bastugatan skapade han sig ett eget hem, där han sedan dess har bott. Utsikten över hela Stockholm är magnifik, men han har aldrig målat den, om man undantar några rökhuvar utanför fönstret, som ett tag starkt fångade hans intresse." (Nils Lundgren, det aktuella verket avbildat s. 183 i svartvitt från konstnärens ateljé på Bastugatan 25.)

I dag framstår GANs konstnärskap tydligt som något som undandrar sig konventionella kategoriseringar och endast låter sig förstås på sina egna villkor. Museichefen Jan-Torsten Ahlstrand har med rätta kallat honom ”modernistpionjären från Lund”.

GAN:s framtidstro, trots återkommande motgångar, kommer till uttryck i slutstycket av hans företal: ”Ty kan en ny skönhet vinnas genom att en nedärvd fördom brytes, då skall denna fördom brytas, ty sådan är lagen, som den motsträviga mänskligheten i alla tider måst tvingas att lyssna till och – slutligen – med tacksamhet erkänna som gåva.”