Under 1970-talet arbetade Moore nästan uteslutande genom modeller i gips eller lera som sedan göts i brons och patinerades individuellt, vilket gör att varje exemplar får små variationer i yta, ljus och ton.

Den vilande figuren var central för Moore. Han beskrev själv positionen som den mest fria av kroppens grundställningar, eftersom den inte är beroende av vertikal balans eller ett fast underlag på samma sätt som den stående figuren. I detta verk har motivet drivits långt mot abstraktion. Kroppen är inte längre uppbyggd som anatomi, utan som ett system av sammanhängande volymer där proportion, tyngd och riktning styr formen.

Skulpturen bygger på ett tydligt spel mellan massa och hålrum. De genomgående öppningarna är inte sekundära detaljer utan bärande delar av kompositionen. De bryter upp helheten och låter ljuset passera genom verket, vilket gör att skulpturen förändras beroende på varifrån den betraktas. Från vissa vinklar framstår den som tät och sammanhållen, från andra som mer upplöst och öppen.

Detta sätt att arbeta med form har rötter i Moores tidiga utbildning vid Royal College of Art, men också i hans intresse för modernism och äldre skulpturtraditioner. Han hämtade influenser från konstnärer som Pablo Picasso och Constantin Brancusi, särskilt deras sätt att förenkla och reducera form. Samtidigt var han starkt påverkad av precolumbiansk skulptur, inte minst Chac Mool-figuren, där den liggande kroppen fungerar som en stabil men symboliskt laddad form. Naturen var också en återkommande referens - särskilt stenar, ben och landskapets mjuka former.