Isolerad i en liten stuga ute på Dalarö udde inleder han ett intensivt skapande med färg och palettkniv. Tekniken passar Strindbergs rastlösa temperament; den oblandade oljefärgen stryks direkt på pannåer av trä, metall eller hård papp. Den struktur som uppstår genom palettknivens rörelser blir ofta lika betydelsefull som själva färgerna och motiven. Målningarna från denna period är påfallande fria från litterära inslag. I stället domineras de av skärgårdens kärva natur – stormigt hav, dramatisk himmel och den sparsamma växtlighet som präglar det karga landskapet.

”Skogsnufvismen”, efter skogsnuva som är ett dialektord för skogsrå, som Strindberg skriver om till Richard Bergh var hans teori om den ”automatiska” konsten. Göran Söderström skriver: ”Strindbergs arbetssätt var utpräglat spontant även i det litterära och vetenskapliga arbetet. […] Samtliga målningar från 1892 är däremot rena fantasikompositioner, även om motiven har en upplevelsebakgrund från skärgården. […] Från början innebar ’skogsnufvismen’ sannolikt ännu inte någon medveten strävan mot abstraktion, utan endast en metod att låta målningens detaljer byggas upp av färgfläckarnas egen inneboende formvilja.”

”Enslingen” är ett ypperligt exempel på detta egensinniga landskap i det yttersta havsbandet, potentiellt en symbol för den okuvliga naturen och det motsträviga livet själv. Den ensamma granen står på en klippudde med det vitblå havet som skymtar tre gråbruna skär och närmare, i förgrunden, den knappa växtligheten. Strindberg har arbetat fram den regntunga himlen på det spontana vis han senare skulle beskriva i sitt konstnärliga manifest, ”Om slumpen i det konstnärliga skapandet”, skrivet i Dornach 1894: "Efterbilda naturen på ett ungefär, efterlikna framför allt naturens sätt att skapa.”

Hugo Fröding beskrev 1912 auktionens målning som han och hans maka Märta, August Strindbergs systerdotter, då hade i sin ägo: ”Han kallade den för ’Enslingen’. Han tänkte därvid på sig själv.”