Leif Ericson – En hyllning till leken, fantasin och musiken

I boken Homo Ludens (1938) framhöll Johan Huizinga leken som en grundläggande och konstituerande faktor i människans historiska kulturella utveckling. Denna bok bidrog i hög grad till att Homo Ludens under 1900-talet blev ett centralt begrepp inom den dåtida samtida konsten, musiken och litteraturen. Både dadaismen, med sin radikala kritik av det rationella och strukturerade, och surrealismen med tankarna kring automatismen, omfamnade tidigt lekens subversiva kraft. För konstnärer som Tristan Tzara, Marcel Duchamp, Hans Arp och Alexander Calder var leken inte bara en konstnärlig metod utan ett sätt att bryta samhällets konventioner och etablerade normer. Calder skapade sitt berömda verk Cirque Calder mellan 1926 och 1931, en miniatyrcirkus med marionettdockor gjorda av enkla material som tråd, tyg och andra upphittade föremål. Han uppförde cirkusen själv, ofta för vänner, konstnärer och kritiker, och lekens frihet blev en viktig del av hans konstnärliga uttryck.

På ett liknande sätt som för skulptören Alexander Calder var cirkusen också för Leif Ericson en arena för lek och fantasi. Leif Ericson liksom många andra konstnärer under 1900-talet såg även i stumfilmen, särskilt den tidiga slapstick-genren med Buster Keaton och Charlie Chaplin, en ny konstform som gränsade till cirkusens välgörande perspektiv på världen. Leif Ericson var förutom konstnär även trumslagare och jazzmusiker och inspirerades redan under studietiden på Valand av jazzens ljudvärldar. Såväl pionjärer inom jazzen som Kid Ory och Bunk Johnson, och modernistiskt orienterade jazzmusiker som Chet Baker, skapade banbrytande musik baserad på improvisation och rytmisk spontanitet, där musiken utvecklades genom ögonblickets lek snarare än formell struktur. Jazzens intuitiva interaktion mellan utövare och publik liknar surrealismens och dadaismens konstnärliga metoder, då båda konstarterna bejakar den lekande människan – homo ludens.