Haring har ramat in duken på sitt typiska sätt med en knallröd linje mot en gul bakgrund. Motivet, målat med karakteristiska och energiska svarta linjer, är både lekfullt och provocerande och väcker frågor om liv, död och transcendens. Samtidigt som Haring arbetar med det igenkännbara, djärva och förenklade bildspråk som präglade hans konst, har han i detta verk inkluderat symboler från kristendomen. Centralt placerat finns ankaret, symbolen för hopp, som hålls flytande – eller snarare sjunker genom – ett stim av delfiner. Ankaret är utformat som ett krucifix, en symbolik som får särskild betydelse mot bakgrund av det sena 1980-talets sociala och kulturella klimat. Haring konfronterades med AIDS-krisen och sin egen dödlighet. I detta verk, som tillkom året före hans bortgång, tog han upp död, lidande, medkänsla, uppståndelse och hopp utan att överge sin direkta och tillgängliga stil.

Keith Haring blev uppmärksammad som konstnär på 1980-talet, och hans karriär präglades av en sammansmältning av den etablerade och elitistiska konstvärlden och den lättillgängliga gatukonsten. Han lärde sig teckna redan i tidig ålder, och hans far uppmuntrade honom att fortsätta sin utbildning vid Ivy School of Professional Art i Pittsburgh. Tecknandet blev för Haring ett sätt att vinna respekt och, ännu viktigare, att kommunicera med en publik. Haring hoppade dock av den yrkesförberedande utbildningen för att flytta till New York och skriva in sig vid School of Visual Arts 1978. Där upptäckte han ett blomstrande konstnärligt sammanhang utanför den traditionella galleri- och museivärlden.

Haring drogs omedelbart till graffitin i New Yorks tunnelbanesystem. Efter två år av observationer och experiment med video- och performancekonst återvände Haring till tecknandet. Han såg en tom svart anslagstavla vid Times Square-stationen och köpte genast några kritor för att fylla reklamplatsen med en kritteckning. Efter den första teckningen fortsatte han att appropriera tomma ytor i tunnelbanan och fylla dem med sina teckningar. Hans skapande präglades av transportsystemets frenesi och risken för att bli upptäckt av polisen. Haring ville att motiven skulle vara lätta att tyda, och de var utformade för att provocera och väcka betraktarens fantasi. Eftersom utrymmet var reserverat för reklam som syftade till att tala om för människor vad de skulle tycka, blev hans teckningar en provokation.

Tunnelbanan blev snabbt ett ”laboratorium” för Harings hundratals teckningar. Han hämtade inspiration från aktuella händelser och reklamvärldens slumpmässiga budskap. Varje dag nådde han ut till tusentals New York-bor som passerade hans teckningar, stannade till för att titta och ibland kritisera.

Harings karriär tog snabbt fart även ovan jord, och han hamnade i rampljuset i New Yorks konstvärld. Han skapade därefter dussintals offentliga väggmålningar runt om i staden och blev känd för att kombinera sin livfulla och grafiska stil med politiska och samhälleliga budskap.

Haring var starkt präglad av tidsandan i 1980-talets New York, en period som kännetecknades av teknologisk utveckling, tunnelbana och rymdresor, television, rasrelaterade konflikter, etniskt förtryck, konsumism och AIDS-epidemin. Han strävade efter att gestalta samtidens komplexitet i alla dess sublima och skrämmande aspekter, men gjorde det med lätthet och ironi. Samtidigt ville han att konsten skulle vara direkt och tillgänglig för en bred allmänhet. Hans engagemang för att öka medvetenheten om AIDS och säkrare sex bidrog till att öppna upp en offentlig dialog kring ämnen som tidigare varit tabubelagda, både i samhället och i New Yorks konstvärld.

Det har sagts att Haring rörde sig genom mediebruset som en fisk i vattnet och plockade upp och skapade en serie symboler och ikoner med rötter i massmedia. Hans intensiva bilder befolkades återkommande av figurer som det strålande barnet, den skällande hunden och flygande tefat, men även av universella symboler som glorian, korset och pyramiden. Kombinationen av dessa återkommande symboler och deras oväntade samspel var avgörande för att förmedla ett budskap. Symboler för våld, pengar och sex, religion och rasism var lätt igenkännliga. Genomborrade hjärtan och kolsvarta, spetsiga tänger blev skräcksymboler för AIDS, den sjukdom som han själv föll offer för.

Keith Haring avled vid 31 års ålder, den 16 februari 1990, efter att ha drabbats av komplikationer i samband med AIDS. Under det decennium som gått sedan han flyttade till New York hade han skapat uppskattningsvis tiotusen verk i praktiskt taget alla medier och på alla ytor som stod till hans förfogande. Han grundade också en välgörenhetsorganisation, öppnade butiken Pop Shop, skapade väggmålningar på fem kontinenter, gav ut betydande grafiska upplagor genom internationella förlag och byggde upp en publik som överskred sociala, ekonomiska och kulturella gränser. Omfattningen av hans livsverk under en så kort tidsperiod är anmärkningsvärd.