Med hjälp av sina penslar och sin kärlek till måleriet får hon tillbaka skaparglädjen som exploderar av färg. En svit med lyftkranar målas i olika ljus, från tidig morgon till sen kväll, på samma sätt som Claude Monet avbildade sina favoritmotiv under dagens alla skiftningar.

Hon fascineras ständigt av vyn över Stadsgården med kajer och tågvagnar och vidare bort till Gamla Stan där torn och tinnar sticker upp bland molnen. Himlen i den aktuella målningen är skimrande rosa och ger konstverket en monumental effekt, penselföringen är distinkt och kompositionen rörelseladdad. Sigrids måleri på 1930-tal är upplöst, nästan impressionistiskt. Den stora svarta lyftkranen i förgrunden sträcker sig högt över vattnet, upp i himlen.

Konstnärsvännen från Matisse-akademien Carl Palme betecknade målningarna från tiden runt första hälften av 1930-talet som tillhöriga Hjerténs "fullödiga period", då hon hittat fram till något "eget". Med en bestämd och säker penselföring och en konsekvent undermålning preparerade Sigrid duken till en villig resonansbotten. Carl Palme pekade särskilt på stadsgårdsmotiven där hennes teknik att använda breda penseldrag och sedan applicera färgfläckar i olika kulör "skapade bländande och virilt mäktiga konstverk".