Otte Sköld

Efter värnplikstjänstgöringen 1914 begav sig den unge Otte Sköld till Köpenhamn där han ägnar sin tid åt att studera konsten i Glyptoteket, Statens Museum for Kunst och framförallt Christian Tetzen-Lunds samling av expressionistiskt och kubistiskt måleri som han visade i sitt hem vid Palaegade. Tetzen-Lund var en passionerad och temperamentsfull man som gjort sig en förmögenhet på spannmål. Varje torsdag höll han öppen salong för konstnärskretsarna där intresse för "allt nytt" uppskattades. Salongen blomstrade mellan 1915-20 men krossades tyvärr 1925 av de dåliga tiderna i omvärlden, den magnifika konstsamlingen skingrades liksom sin svenska motsvarighet, Klas Fåhreus samling i Sverige. I Köpenhamn, som av samtiden kallades "Nordens lufthål ut till Europas fria konstatmosfär", umgicks Otte flitigt med de andra skandinaviska konstnärerna, Vera Nilsson, Kurt Jungstedt, Tor Bjurström, Jon Stefansson, Svend Johansen, Gösta Nystroem för att nämna några. Alla var påverkade av det nya banbrytande måleriet och vänkontakter knöts mellan många danskar, norrmän och svenskar som sedermera utgjorde en förutsättning för "kulturskandinavismen" i 20-talets Paris. I denna dynamiska miljö målade Otte Sköld några av sina idag mest berömda konstverk, "White Star" (Norrköpings Konstmuseum), "Vaktparaden" (Moderna Museet), "Nature morte" (Jönköpings läns konstmuseum) och det aktuella katalognumret, "Boulevardbanan", även kallad "Viadukt". Målningen har under 1900-talet ingått i några synnerligen betydande konstsamlingar och efterfrågats till en rad viktiga utställningar om modernismens födelse.
Motivet med de långsträckta blågråa husgavlarna och grönsvarta taken i förgrunden och de bolmande höga skorstenarna är suggestivt. Ovanför taken syns järnvägsviadukten, ”Boulevardbanen” med sina svarta tunnelöppningar. Järnvägen invigdes för trafik 1917 och byggnationen var en angelägenhet för alla som vistades i Köpenhamn åren dessförinnan, helt klar stod den först 1921. Banan blev en 4-spårig järnväg som fortfarande löper genom centrala Köpenhamn mellan centralstationen och Österport station, huvudsakligen i en tunnel kallad ”Röret”. ”Boulevardbanen” är Nordens mest trafikerade järnväg med ca 100 tåg per timme. Här och där sticker mörkgröna trädformationer fram och bidrar till stadskänslan. Färgfälten är avgränsade av kraftiga svarta konturer som kontrasterar mot ljusa husväggar. Kompositionen är framförallt besläktad med två andra motiv från den danska perioden, båda med titeln "Ett ridsällskap", den ena utförd 1916 (Stockholms Stad), den andra 1917.
Att Otte valt att skildra staden och järnvägsbygget är ingen tillfällighet, påverkad av den italienska futurismen sökte han hylla kraften, farten och den samtida utvecklingen i samhället. Liksom Kandinsky, Gösta Adrian-Nilsson och futuristerna i Italien inspirerades Otte också av vad som hände med staden när elektriciteten och gatubelysningen erövrade städerna, hur ljuskällorna varmt och intensivt bröt igenom den blåsvarta kvällsskymningen. Färgerna som han valde vid denna tid var ofta jordnära, svartgrönt, chokladbrunt, engelskt rött förekommer i de flesta större motiven. Färgerna ramas in av ett svart spröjsverk som lyckas höja lyskraften och resultatet blir en konkret verklighetsanknytning , dock inte dokumentär. Otte Sköld antas ha tagit intryck av framförallt två nordiska konstnärer, dansken Giersing som målade med varma jordfärger och norrmannen Per Krohg, vars provocerande och lekfulla motiv inspirerade honom till varitémotiven, t ex ”White Star”. Rolf Söderberg frågar sig i Sveriges Allmänna Konsförenings publikation 1968 om Otte Sköld var en ”regelrätt kubist” och kommer fram till att han inte sökte efterlikna Picasso och Braque och deras mer analytiska kubism. Han hade heller ingen sympati för abstrakt konst och var inte teoretiskt intresserad, hans kubism bygger mer på intuition.
”Boulevardbanan” är ett av Otte Skölds mest omtalade verk, ett nyckelverk i hans produktion från Köpenhamnstiden på 1910-talet.