Waldemar Lorentzon

Med sina många vandringsutställningar från 1930-talet till 60-talet spelade Riksförbundet för bildande konst en viktig roll för att höja konstbildningen i Sverige. En av de viktigaste av utställningarna hade titeln Abstrakt och surrealistiskt ur Egon Östlunds samling (Riksförbundets vandringsutställning 71/1949). Utställningskommissarie var konsthistorikern och kritikern Hans Eklund, som även utarbetade den värdefulla katalogen med ett initierat förord av honom själv.

Turnén började i Borås konsthall (senare Borås konstmuseum) den 8 september 1949. I en artikel i tidningen Västgöta-Demokraten samma dag presenterade konstkritikern Torsten Ahlstrand utställningen och Egon Östlund med bland annat följande ord: ”Sin plats i svensk konsthistoria har han vunnit genom sitt envisa, uthålliga stöd åt Halmstadgruppen. /…/ Egon Östlund har icke minst genom denna sin insats lärt svenska folket att förstå konsten i tiden som en oupplöslig del av samhällsutvecklingen.”

Vem var då Egon Östlund, och hur kom det sig att just denna vandringsutställning började i Borås? Egon Östlund föddes i Gävle 1889 och utbildade sig till maskiningenjör i Stockholm. Efter anställning vid Gävle-Dala Järnväg och Motala Verkstad flyttade han 1916 med sin fru till Halmstad, där han i trettio år var anställd som maskiningenjör vid Halmstad-Nässjö Järnvägar (HNJ). Det var under de många åren i Halmstad, som den starkt konstintresserade Östlund lärde känna de unga halmstadskonstnärerna och aktivt medverkade till att dessa 1929 bildade Halmstadgruppen. Efter förstatligandet av HNJ blev Östlund 1946 av SJ förflyttad till Borås, där han tjänstgjorde som förste maskiningenjör fram till sin död 1952. Det var på grund av flytten till Borås, som vandringsutställningen med verk ur Egon Östlunds samling kom att börja i Sjuhäradsbygdens huvudstad.

Väggarna i Östlunds hem var fyllda med målningar av GAN, Halmstadgruppen, Carlsund, Bjerke Petersen och många andra konstnärer, som i flera fall var eller hade varit personliga vänner. Redan hösten 1914 blev Östlund i Motala bekant med den fem år äldre Gösta Adrian-Nilsson. I sina minnesanteckningar 1947 skrev GAN: ”Egon var den förste Halmstadgrupparen – så antalet är 7 och icke 6. Egon blev min sanne vän.” (Kulturens arkiv, Lund).

Egon Östlund har själv i boken om Halmstadgruppen 1947 skildrat sitt möte i maj 1919 med brödra- och kusintrion Axel Olson, Erik Olson och Waldemar Lorentzon, dvs. kärnan i den tio år senare bildade Halmstadgruppen, och hur han samma sommar presenterade de unga ”målargrabbarna” för den beundrade modernistpionjären GAN från Lund. Först under senare delen av 1920-talet lärde Östlund känna ”den andra halvan” av Halmstadgruppen, dvs. Sven Jonson, Esaias Thorén och Stellan Mörner, och introducerade även dem för GAN, som var förtjust över att få en samling begåvade yngre konstnärer i Halmstad som sina ”adepter”. I tidskriften Spektrum 1/1932 publicerade GAN en artikel om Halmstadgruppen, där han sammanfattade: ”Att i en plangeometrisk bild ge det adekvata uttrycket för en ren färg- och formsyntes, individualiserad allt efter respektive målares känslor för olika färg- och formvärden, är kort sagt Halmstadgruppens program.”

Ett viktigt och känt verk i Östlunds samling är Waldemar Lorentzons målning Modèle au ateliere, en titel som konstnären textat på en etikett på baksidan (skall rätteligen vara Modèle dans l’ atelier, på svenska Modell i ateljén). Målningen är säkerligen utförd under Lorentzons elevtid hos Fernand Léger i Paris våren 1924, då eleverna fick måla efter en av mästaren arrangerad uppställning med nakenmodell och olika objekt kring henne. Inspirerad av Léger har Lorentzon här skapat en kubistisk målning med övervägande vertikala plan i bruna och svarta färger, där han i kompositionen infogat en grön kanna på en brun bordsskiva nedanför den sittande nakenmodellen, som avtecknar sig som en blå skugga på den vita duken bakom henne – en spirituell lek med illusionen i målningen. Modèle dans l’atelier har ett släktskap med en annan målning av Lorentzon från elevtiden hos Léger, Modell i ateljé (tillhör Gävle museum), vilken dock har en starkare anknytning till läromästarens ”tubistiska” stil med rörformer. I Modèle dans l’atelier har Lorentzon reducerat de figurativa inslagen till förmån för en mer abstrakt uppbyggd komposition med plana former, och målningen kan därför ses som ett självständigare och mer intrikat konstruerat verk än den andra målningen med likartat motiv.

Jan Torsten Ahlstrand
Konsthistoriker, fil.lic.

(förkortad och reviderad version
av artikel i Bukowskis katalog nr 575)

Lund 9.5.2018