Einar Jolin

Stadshuset ståtar i majestätisk elegans över Stockholm som breder ut sig i bakgrunden. Några båtar syns på fjärden och de gröna, lummiga träden börjar övergå i höstens gula färger. I fönstret står det några orientaliska föremål. Jolin har reducerat målningen på alla onödiga detaljer utan i stället betonat ljuset, färgerna och en harmonisk komposition likt de tidiga renässanskonstnärerna.

Motivet är återkommande för Einar Jolin, som efter de modernistiska åren i Paris under 1910-talet, väljer att gå sin egen väg. De uppdrivna färgerna och de branta perspektiven från Matisse ersätts under 1920- och 30-talen av en blekare palett och en finstämd elegans som inte liknar någon annan, som gör honom till en egensinnig solitär vid sidan av sina samtida konstnärskollegor.

Efter andra världskrigets slut gifter sig Jolin med Britt von Zweigbergk, och tillsammans är de i princip på resande fot under hela 1920-talet. Resmålen är bland andra Italien, Algeriet, Tunisien, Frankrike, Spanien, Gotland, Västindien och Indien.

Vår målning är utförd 1936. Då är äktenskapet med Britt över och Jolin har precis flyttat in i sin nya ateljé på Bastugatan. Vid den här tiden börjar han också samla på orientaliska föremål vilket han återkommande använder sig av i sina målningar.

”Konsten som jag fattar den är att ge form åt det underbara i tillvaron, att skapa skönhet och harmoni, att kunna lyfta den känsliga åskådare från den triviala vardagen in i den sköna och ofattbara värld som vi lever i. Har jag lyckats med det så har jag kanske ej levat förgäves”. Liljevalchs konsthall, ”Eleganten Jolin”, utställningskatalog sid 8, 2010