Vid slutet av 1700-talet kom familjen att bli en av Rysslands rikaste familjer, bl a stod man för 40% av allt ryskt gjutjärn, och tillhörde samhällets elit.
Sönerna ärvde enorma förmögenheter och blev kända för sina extravaganser men också för sin välgörenhet. Den yngre, Nikita Akinfievich Demidoff (1724–1789) ägde gruvor och stålverk i Uralerna och Sibirien samt enorma landområden. Han var den förste i släkten som var konst- och vetenskapsmecenat. Han var berest och korresponderade med Diderot och Voltaire.
Med tiden förbyttes slösaren till en framgångsrik affärsman och kom att dubbla sin förmögenhet. 1819 utnämndes Nikolaj till ambassadör vid hovet i Toscana. I närheten av Florens köpte han 42 hektar träskmark som förvandlades och från 1827 lät uppföra Villa di San Donato. Han var en samlare av rang och villan, eller snarare palatset, försågs med 14 officiella visningssalar där hans ovärderliga samlingar konst, romersk och grekisk skulptur (idag i Eremitaget, St Petersburg), teckningar, möbler, vapen (i dag i Wallace Collection, London), objets d´art, med mera ställdes ut. Det sägs att Nikolajs samlingar i hans olika residens i Paris, St. Petersburg, Moskva och San Donato var dåtidens största i privat ägo. Han var också en stor välgörare som finansierade skolor, sjukhus och välgörenhetsorganisationer i regionen. För sina insatser upphöjdes Nikolaj till Greve av San Donato av Leopold II av Toscana. Då han dog 1828 ärvdes han av sönerna Pavel (1798–1840) och Anatole (1812–1870).