"Änder"
Signerad Bruno Liljefors och daterad -87. Utförd i Grez, Frankrike. Duk 50,5 x 76 cm.
Tidigare i direktör Thorsten Laurins samling, villa Ekarne, Stockholm.
Privatsamling.
Royal Academy of Arts, London, "Exhibition of works by Swedish artists 1880-1900", 1924, kat nr 52.
"Ausstellung swedischer Kunst", vandringsutställning, Hamburg, Lübeck och Berlin, 1926, kat nr 356.
"Secession Ausstellung schwedischer Kunst", Wien, 1927, kat nr 56.
Kungl. Akademien för de fria konsterna, Stockholm, "Thorsten Laurins samling", utställning arrangerad av Sveriges Allmänna Konstförening, 1927, kat nr 124.
"Exposition de l'art suédois ancien et moderne", Paris, 1929, kat nr 220.
"Swedish Tercentenary Art Exhibit U. S. A. 1937-1938", kat nr 311 (under titeln "Wild Ducks").
Kungl. Akademien för de fria konsterna, Stockholm, "Bruno Liljefors. Minnesutställning", utställning arrangerad av Sveriges Allmänna Konstförening, 1941, kat nr 42 (under titeln "Vild-änder").
"Ord och Bild", 1917, sid 609.
Carl G. Laurin, "Nordisk konst. Sveriges och Finlands konst från 1880 till 1926", 1926, avbildad halvsida, sid 100 ("67. Änder") samt omnämnd sid 104 ("Änder som flaxar bland näckrosbladen").
"Ausstellung schwedischer Kunst", utställningskatalog, 1926, Abb. 8.
Ragnar Hoppe, "Katalog över Thorsten Laurins samling av måleri och skulptur", 1936, upptagen under nr 139, sid 69 och avbildad helsida, Pl. 81.
Sixten Strömbom (red.), "Swedish Tercentenary Art Exhibit 1937-1938 Official Catalogue", 1937, upptagen sid 164 (under titeln "Wild Ducks") samt avbildad helsida, sid 165.
"Konst i svenska hem", vol. II, band 4, upptagen sid 171 under samling 233: "Direktör Thorsten Laurin, Ekarne, Djurgården, Stockholm" (under titel/beskrivning "Tre simmande änder [1887] 50/76").
Bo Lindwall/Lindorm Liljefors, "Bruno Liljefors", 1960, avbildad halvsida sid 58 ("16. Änder. Olja. Grez 1887").
Bo Lindwall, "Konstnärskolonin i Grèz", 1993, avbildad halvsida, sid 124.
Allan Ellenius, "Bruno Liljefors. Naturen som livsrum", 1996, omnämnd sid 82.
GREZ-SUR-LOING
Det var i Barbizon, Fontainebleau och trakterna däromkring som den första generationen franska friluftsmålare arbetade från och med 1830-talet. Några decennier senare skulle dessa platser befolkas av en yngre generation svenska konstnärer av vilka flertalet kom att bli tongivande inom det nya franskorienterade svenska landskapsmåleriet. Hugo Salmson lär ha varit den förste svenske konstnär som besökte byn Grez, strax söder om Fontainebleauskogen, år 1874. Två år senare följde Oscar Törnå i hans fotspår men han uppskattade inte ljuset, utan sökte istället sina motiv i Fontainebleauskogens svala ljusdunkel.
I april 1882 anlände emellertid Karl Nordström i sällskap med de norska konstnärerna Christian Krogh och Christian Skredsvig. Till skillnad från Törnå fann Nordström (i brev hem till brodern) trakten kring Grez ”förtjusande vacker, vädret fullkomligt sommarlikt, milda regnskogar, grönska och fullt av blommande fruktträd”. Samtidigt befann sig Carl Larsson i Paris, ansatt av svår depression efter Salongens refusering av hans stora tavla ”Chez le peintre du Roy” (senare nedskuren samt omarbetad till ”Lilla Suzanne”, nu i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum). I ett brev till August Strindberg skriver han i början av sommaren: ”Jag har en tid varit så genomdyster och därtill sjuk eller just därför. Jag blev refuserad på Salonen för mitt stora tavelvrak. Det var icke roligt, men kanske gör det mig gott; man säger alltid så”.
Räddningen anlände i form av Karl Nordström som en dag dök upp i Larssons ateljé: ”Nu kom vändpunkten! ’När nöden är som störst är hjälpen närmast.’ Han sade: -Du skall ut till landet, ut till fåglarna! Följ med till Grez-par-Nemours”. Sagt och gjort, Carl Larsson ”packade löskragen och följde”. Kamraterna anlände så om aftonen, via Gare de Lyon och Gare de Bourron, ”i en väntande schäs till bondbyn, vid Loing” (”Carl Larsson. Skildrad av honom själv i text och bilder”, 1952). Larssons nästa brev till Strindberg präglas av ett helt nytt sinnelag:”Du kan ej föreställa Dig vilken poesi som kan ligga i en sådan här petit village; en vacker trädgarnerad river, en lummig och nästan ogenomtränglig bois på ena sidan och mulliga sädesfält på den andra [...] Solen som strålar över och förgyller detta är en oändlig kredit”.
Det var också solljuset samt de öppna vidderna som lockade denna svenska konstnärsgeneration. Det realistiska landskapsmåleri som praktiserades i Grez-sur-Loing präglades av en blek färgskala ofta dominerad av ljusa ockratoner, grått, ljust blått och grönt. De svenska landskapsmålarna tilltalades av den disiga franska luftens förmåga att stämma landskapets färger i en enhetligt ljus ton där starka kontraster och motsättningar saknades. Vad som kanske mest utmärker landskapsmåleriet från Grez är emellertid det silverskimrande ljus som synes vila över kompositionerna. Bo Lindwall uttrycker det enligt följande i ”Konstnärskolonin i Grèz”, 1993: ”Grått var Grèz, tungt grå dess byggnader, silvrigt grå naturen kring Loing och silvrigt grått blev det måleri som skapades i Grèz”. Georg Pauli mindes i sina memoarer hur ”flodens närhet gör att atmosfären här – mer än i Barbizon som saknar vattendrag – får av fuktigheten en dallrande silverton, vilken också blivit ett karaktärsdrag i Grèz-skolans kolorit” (”Pariserpojkarne”, 1926).
Pauli fortsätter: ”Att uppräkna alla de svenskar som under åttiotalets första hälft studerat i Grez vore nästan detsamma som en katalog över hela generationen av målande landsmän i Frankrike. [...] Utom Carl Larsson och undertecknad: Hugo Birger samt Richard Bergh, Nils Kreuger, Karl Nordström, Bob Thegerström, Georg Arsenius, Ivar Nyberg, Carl Trägårdh; fröknarna Julia Beck, Gerda Rydberg (gift Tirén), Tekla Lindeström (gift Nordström), Karin Bergöö (gift Larsson), Emma Löwstedt (gift Chadwick). Många andra ej att förglömma. Även August Strindberg med familj var i flera månader sommaren 1883 gäst i pension Laurent”.
Kåa Wennberg citerar också Pauli, i sin bok ”Strindberg i Grez”, 2007 och lägger till: ”Och listan konstnärer som verkat i Grez kan göras längre – Elias Erdtman, Oscar Björk, Eva Bonnier, Ernst Lundström, Anshelm Schultzberg, Eva Åström, Carl Waldemar Olsson, Alf Wallander, Gottfrid Kallstenius och Bruno Liljefors – en mäktig skara konstnärer!”.
Bo Lindwall och Lindorm Liljefors fördjupar bilden av Grez i ”Bruno Liljefors”, 1960: ”Grez är ett begrepp i vår konsthistoria: det symboliserar en verklighetsförälskelse och en verklighetsflykt; redan Strindberg har tolkat det så i ’Sömngångarnätter’. När debattens vågor gick höga i Sverige och de hemmavarande tvingades ta ställning till tidens problem, flydde ’de glada konstnärerna’ undan problemen till en ansvarslös existens utomlands. De hamnade på olika platser men Grez är den mest berömda och mest utpräglade av eskapismens tillflyktsorter. Konstnärernas liv där var som ett liv i couveuse; inga smittospridare fick närma sig. Kom oroselement dit, som Strindberg och Christian Krohg, fick de lov att acceptera idyllen som en vila i striden. [...] Grez symboliserar också den stillsamt förälskade upplevelsen av kulturlandskapet, fångat i trånga utsnitt, närsynt återgivet; sällan lyfte Grez-artisterna blicken mot vida horisonter. De arbetade med fina hårpenslar i en mjukt elegant valörteknik, tecknade konturerna med mild skärpa, gav kompositionerna deras rytm genom växlingen av tomma ytor och detaljfyllda partier. Deras kolorit var insmickrande med en ljusmättat silvergrå helhetston”.
BRUNO LILJEFORS OCH GREZ
Under vintern 1883-84 bodde alla s.k. ”grezioter” i Paris. Men redan i mars 1884 flyttade Carl och Karin Larsson ut till Grez igen. Till Strindberg skriver Carl: ”Nu bo vi i Grèz, där jag har hyrt ett litet hus (atelier, sov- och matrum) för ett helt år hos gumman Chevillon. Här är glödande sommar. Vi äro mycket lyckliga”. Alla som hade möjlighet följde efter Larssons för att undfly värmeböljan i Paris. De skandinaviska konstnärerna i Grez var fler än någonsin förr. Bo Lindwall skriver: ”Som vanligt inföll den stora invasionen i maj, sedan konstnärerna efter en hetsig slutspurt lämnat in sina verk till Parissalongen. Svenskarna hade även detta år ’en god salon’. Bland debutanterna var den 24-årige Bruno Liljefors, som lämnat in en stor duk, ’Duvhök och orrar’, utan att hysa några större förhoppningar. I avvaktan på juryns utlåtande och Salongens öppnande for han ut till Grèz” (”Konstnärskolonin i Grèz”, 1993).
Liljefors som reste ut i sällskap av Ivar Nyberg skriver i brev hem till brodern Karl: ”Nyberg och jag reste ut hit en afton – rätt långt – 2 ½ timmes väg från Paris per järnväg. Byn Grez ligger en halvtimmes väg från stationen. På landsvägen mötte vi Calle Larsson som kom klapprande i ett par gamla träskor – man lever idylliskt här skall du tro – för att vara riktigt ’comme il faut’ måste man uppträda i skjortärmar och träskor. Byxor och hatt böra om möjligt se ut som om de en längre tid tjänstgjort som målartrasor. Vi äro blott 5-6 svenskar men dessutom ett par amerikanare och engelsmän och 2 ’ladys’ – en äldre och en yngre – ja vill säga, den yngre är bara yngre i förhållande till den äldre. Båda två äro nämligen så att säga en smula bedagade. Det är ett fasligt kackel vid bordet – vi äta alla samtidigt – man har tillfälle studera alla möjliga tungomål. Du kan ej tro vad vi ha det gemütligt om dagarna. Larsson och hans ’Cajsa’ som hon jämt får heta av honom, bjuda på caffe och te i gröngräset, om kvällarne samlas vi uppe hos dem och språka om konst och läsa Mark Twain”.
Den första tiden i Grez tycks Liljefors ha arbetat flitigt. I det tidigare citerade bevet till brodern låter han meddela: ”Nej jag glömmer alldeles att tala om vad vi göra för nytta här. Jo här målas flitigt. Pittoreskt är det i Grez så det förslår. Jag har aldrig sett maken. Naturn är inte alls yppig. Finnes inga magnifika vyer med blå berg, vattenfall och åskmoln, nej småtrevligt, färgrikt är det. En å flyter genom byn, ängar omkring med pilar vid åkanten, torr vass ligger kvar sen i fjol och ser så gudomligt trevlig ut i färgen mot det nya klargröna gräset, äpple- och plommonträd i blom – det där finns visserligen alltsammans därhemma också men inte på det viset. Jag begriper ej hur det är skapt men allting är så förtrollande pittoreskt – teckningen på grenarna och det späda gröna plus blommorna gör en stackars målare rent av yr i mössan. Här är sådan elegans – nästan koketteri i allting att vår natur därhemma ser rysligt bondaktig ut jämförelsevis”.
Tre veckor senare skriver han till Axel Tallberg: ”Här är så in i H-e pittoreskt att man känner sig rentav illamående. Det märkvärdiga i saken är att intet måla ändå blir av. Bara promenader och supning”. Orsaken till den bristande arbetslusten framgår av ett odaterat brevutkast (citerat av Lindwall/Liljefors): ”Vi driva mest omkring i backarne, ro eller prata om konst och dricka kaffe hos Larssons. Det är alldeles för nära Salongens öppnande att någon skulle kunna ge sig ro till arbete”.
Möjligen kan man misstänka att den blivande skildraren av ”naturen som livsrum” fann den tillrättalagda franska landsbygdsidyllen alltför utslätad för att kunna tjäna som inspiration. Lindwall är inne på den linjen: ”Men idyllen stod Liljefors till slut upp i halsen och han längtade hem. Han drog sig undan för att söka ’uppländska motiv’, har hans Grèz-kamrater omvittnat. Den svenska fattigdomen grep honom mer än den ljuvligaste franska idyll” (”Konstnärskolonin i Grèz”, 1993).
Viss inspiration fanns emellertid nära till hands. Liljefors kunde inte undgå att påverkas av den innerliga kärlek och lycka som spirade mellan makarna Larsson. Liljefors drömde om något liknande för egen del och skrev hem till fästmön Anna Olofsson: ”Du skall tro vilka luftslott jag bygger. Vill du höra på mina galenskaper? Jo ser du, jag ville fara hem snart till gamla Sverige som ändå är bäst för mig i fråga om min målning, slå mig ned i en pittoresk trakt t.ex. i närheten av Stm [Stockholm] eller Göteborg och i höst bygga mig ett bo, med ateljé. Där skulle du och jag inreda oss ett litet enkelt men smakfullt konstnärshem”.
Han lämnade snart Grez utan saknad, vilket dock icke hindrade honom från att tre år senare förlägga målet för sin bröllopsresa dit, ty Grez var ju också platsen, ”där man bör tillbringa en smekmånad”, som Carl Larsson hade förklarat, när han var nygift.
”ÄNDER”
Under 1880-talets senare år sökte sig fortfarande svenska konstnärer till Grez även om besökarna år 1887 var fåtaliga. Detta år återvände Liljefors med sin unga fru på bröllopsresa, men Grez var inte längre detsamma. Makarna Larsson hade flyttat därifrån och med de hade känslan av ”festivitas” försvunnit. Carl Larsson hade emellertid, liksom året innan, återvänt till Grez på en temporär visit. Denna gång med inbjudan från Georges Petits berömda konsthandel i Paris att ställa ut i dess eleganta lokaler – ”den största utmärkelse jag någonsin tänkt mig!”.
Bo Lindwall beskriver det hela: ”Det var för att måla några akvareller till den utställningen, som han for ut till Grèz. Därifrån skrev han till Karin, som fått stanna hemma, den 28 april: ’Du må tro att jag har en fin akvarell nästan färdig, riktigt styv må du tro. Men vädret har hela tiden varit dåligt, och i dag miserabelt – omöjligt för en akvarellist! Dessutom har jag en annan akvarell även nästan färdig – endast en dag sol – men det kan dröja!’. I brevet har han snabbtecknat två av akvarellerna: den andra – den färdiga – ett gammalt skjul vid floden, ur vilket en ung dam tittar ut; Carl Larsson har i brevet ritat en pil som pekar på henne och skrivit ’fru Liljefors’ ” (”Konstnärskolonin i Grèz”, 1993). Den akvarell som Carl Larsson skriver hem till Karin om, och som Anna Liljefors stod modell för, är ingen mindre än ”Vid Loing” (såld på Bukowskis Internationella vårauktion 2003). Kompositionen har ofta betraktats som Carl Larssons absoluta styrkeprov som akvarellist och är i dag en omistlig del av svensk konsthistoria.
Men Liljefors vantrivdes lika mycket nu som tre år tidigare: ”Nu är det så, skrev han hem, att jag jämt – och Anna också förresten – längtar så fasligt till den där knala och magra Uppsalaslättnaturen” (ur brev citerat i Bo Lindwalls ”Konstnärskolonin i Grèz”, 1993). I den pittoreska Grez-idyllen kretsade deras tankar ständigt kring Qvarnbo, där de skulle slå sig ner vid hemkomsten.
Lyckligtvis infann sig tillräcklig inspiration för att utföra ett veritabelt mästerverk. Majoriteten av Liljefors bevarade arbeten från Grez förefaller fokusera på det omgivande landskapet. I katalognumret är det emellertid en samling änder som står i fokus. Liljefors har skildrat fåglarna när de stillsamt guppar omkring på Loings smått grumliga vatten i närheten av strandkanten. Stillheten motverkas dock av den and som gör en ansats att lyfta från vattenytan.
Kännaren av Liljefors måleri tillika professorn i konstvetenskap vid Uppsala universitet Allan Ellenius beskriver den aktuella målningen i sin bok ”Bruno Liljefors –Naturen som livsrum”, 1996: ”Exkursionerna i strandterräng och träskmarker gav målaren många tillfällen att studera änder och vadare under uppflog. Bildformler för uppflygande änder fanns förvisso att tillgå, men de tillfredsställde inte kravet på natursanning. I en målning från 1887 sker uppfloget från en näckrostäckt vattenyta, med vingarna klart markerade och fågeln återgiven i det ögonblick den lyfter från vattnet. Rörelsen ’maskeras’ till en del av detaljrikedomen i vattenvegetationen och av de änder, som simmar omkring under näringssök. Några år senare återvänder Liljefors sin vana trogen till motivet, nu beredd till en lösning efter andra linjer”. Den upprepning av motivet som Ellenius åsyftar är ”Gräsänder i vass”, en oljemålning i grisaille (37 x 57 cm) som utfördes i Sverige år 1890 och numer ingår i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.
Den japoniserande kompositionen med det djärvt beskurna nära perspektivet ger betraktaren en intim samhörighet med motivet där horisontlinjen saknas och merparten av bildrummet upptas av den intrikat återgivna vattenytan. Koloriten är raffinerad där Liljefors valt att återge näckrosbladen vita (möjligen en impressionistisk effekt orsakad av hur ljuset verkade på konstnärens blick den aktuella dagen) vilket accentuerar de klart gula näckrosorna. Enskilda vasstrån är näst intill kalligrafiskt återgivna där Liljefors frammanar effekten av de tunnaste stråna, i bakgrundens grönskande vegetation, genom att rista i den ännu våta färgen.
”Änder” ingick tidigare i Thorsten Laurins berömda samling och i den omfångsrika katalogen över densamma kommenterar Ragnar Hoppe den finstämda koloriten i målningen: ”I förgrunden lågt strandvatten med rik vegetation: gula och vita näckrosor. I bakgrunden strand med säv och vass. På vattenytan tre änder. Koloriten i mjukt varierade toner i lila, vitt, grönt och brunt”.
Trots vetskapen att Liljefors vida föredrog Sverige framför Frankrike går det ej att bortse från det s.k. grez-måleriets positiva inverkan på Liljefors konstnärskap, vilket påpekats av Lindwall och Liljefors i boken från 1960: ”Grez kom att betyda mycket för Liljefors; Grez-andan skulle prägla hans konst under de närmaste åren. Kamratdiskussionerna hos Larssons och den beundrade Carl Larssons egen auktoritet som tecknare och målare bidrog till Liljefors’ nyorientering mot ’elegans – nästan koketteri’. Han övergav visserligen inte som Carl Larsson oljemåleriet för akvarellen, men många av hans små målningar kom under flera år att ha akvarellernas lätthet; de bär Grez’ signatur: solig idyll och raffinerad elegans”.
Bruno Liljefors är den svenske konstnären som förknippas med natur- och djurmotiv, särskilt i dramatiska situationer. Liljefors konstnärliga bana startade med studier vid Konstakademin 1879, och fortsatte 1882 i Düsseldorf där studierna kretsade kring djurmåleri. Därefter gick resan vidare till Venedig, Rom, Neapel, Paris och Grez. Väl återkommen till Sverige började han teckna och måla djur, särskilt katter och småfåglar i litet formatet, från början i intimt samspel med naturen. Han övergick sedan till bredare skildringar av vilda djur och natur, av havsutsikter med sjöfågel och av dramatiska scener med kamp mellan rovfåglar och olika villebråd.
Liljefors betraktas som vårt lands främste djurmålare med en mycket stor produktion, men han var även verksam som skulptör och en ivrig jägare. Liljefors skildrade, i motsats till det samtida "idylliska" djurmåleriet, djurens vardag med fokus på rörelse, anatomi och deras anpassning till landskapet. Det är här som storheten i hans måleri ligger, i förmågan att med stor skärpa visa djuren i dess rätta miljö. Detta har han ibland uppnått genom jakt och observation av levande, men i vissa fall också döda djur. Kända konstverk är målningarna "Rävfamilj" (1886) och "Havsörnar" (1897), samt skulpturen "Lek" (1930) vid Stockholms Stadion. Han utförde även fondmålningarna till det konstgjorda landskapet vid Biologiska Museet i Stockholm invigt 1893. En mer okänd sida av Bruno Liljefors är hans karriär som varietéartist och elitgymnast med barr som specialitet. Liljefors är främst representerad på Nationalmuseum, Waldemarsudde och Thielska galleriet i Stockholm.